Då dagboken dog

Björn Hellbergs kommissarie Sten Wall arbetar med ett fall där spåren går tillbaka trettio år i tiden. Allt verkar bottna i en olycksalig älgjakt.

Idag är det vinter och efter ett blött samkväm tar sig en man hemåt genom de lite skumma kvarteren. Någon förföljer honom i en bil med släckta lyktor, men det märker han inte.  Mannen blir brutalt påkört bakifrån och det står snart klart att det handlar om mord.

En kvinna har sett det hela, mördaren vet, och kvinnan vet att mördaren vet. Det innebär att kvinnan lever farligt…

Då dagboken dog är en lättsmält humoristisk deckare med ett överraskande slut, helt klart värd att lägga några timmar på.
Björn Hellberg är duktig på att skildra såväl karaktärer som miljöer, och han skriver alltid med sin lite torra, speciella, humor. En humor som man antingen älskar eller hatar, skulle jag gissa. Jag hör till dem som älskar den. Hur man kan få ihop spänning och humor i en sådan soppa är för mig en gåta, men Björn, han kan han!

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.