Intervju – Lyndsay Faye

Idag är vi glada att få presentera en intervju med Lyndsay Faye, en amerikansk författare som skriver kriminalhistoriska deckare. Detta tackar vi Mattias Boström för som känner Lyndsay och förmedlade kontakten. Vi har tidigare recenserat New Yorks gudar den första boken i en serie om New York som utspelar sig i mitten på 1800-talet. I mars kommer del två i serien Tiga är guld på svenska och i USA släpps snart den tredje boken.

 

Serien om Timothy Wilde är en historisk roman som utspelar sig på 1840-talet. Hur bestämde du dig för att skriva om den perioden? 

Jag tycker att ursprungshistorier är riktigt betydelsefulla. NYPD (New Yorks poliskår) är en välkänd organisation och otaliga böcker, filmer och TV serier har använt sig av dess ökända rykte. Jag ville ta reda på hur den första dagen och den första polisen såg ut–hur arbetade poliserna innan de blev berömda och innan de använde modern kriminalteknik för att lösa brott. NYPD grundades 1845 så jag letade upp så mycket information som möjligt och sedan började jag skriva. Jag hade aldrig sett en roman som utspelade sig under den tiden, så jag bestämde mig för att skriva en bok som jag själv ville läsa.

 

Eftersom du känner Mattias Boström, en svensk Sherlock Holmes fantast, så förutsätter jag att du också är ett Sherlock Holmes fan. Om det stämmer, kan du berätta för oss vad Doyle och hans böcker har betytt för dig?

Ja! Mattias och jag är gamla polare. Jag har varit sysselsatt med Sherlock Holmes under två tredjedelar av mitt liv, så berättelserna betyder väldigt mycket för mig. Och eftersom jag bor I New York så blir det lite av ett livsstilsval. Och många av mina vänner är inbitna Sherlockianer. Jag tillhör the Baker Street Irregulars, the Adventuresses of Sherlock Holmes, och även the Baker Street Babes podcast och andra organisationer. Sherlock Holmes mysterier är ett vackert porträtt av en livslång vänskap och jag älskar dem.

 

Jag såg nyligen Copper, en amerikansk TV serie, och tyckte att den påminde väldigt mycket om din bok med en irländsk polis i centrum, Five Points området, en bordell, etc. även fast den utspelar sig på 1860-talet. Har du sett serien? Och om du har det, vad tyckte du om den?

Jag har aldrig sett Copper, så jag har inga kommentarer om den.

 

Kan du ge oss några exempel på vilken typ av böcker du läste som barn och också berätta vad du läser nu?

Jag var en bokslukare som barn, så den listan är väldigt lång. Sherlock Holmes och Sagan om ringen var mina favoriter, men jag läste även andra klassiker–Shakespeare, Austen, systrarna Brontë, klassisk science fiction som Heinlein och Herbert och Dick. Sen var det ju fantasy som Redwall och Narnia. I gymnasiet så började jag läsa amerikansk litteratur som Hemingway, Faulkner, Fitzgerald, Morrison och Walker. Jag är fortfarande en allätande läsare, just nu läser jag Sutton av J. R. Moehringer. Den är fantastisk. 

 

Har du några författarförebilder i den historiska genren?

Självklart. Massor. Caleb Carr, Lynn Shepher, Louis Bayard och Matthew Pearl är mina favoriter och jag älskar The Crimson Petal and the White. Parfymen: en mördares historia är lysande–jag önskar att jag hade skrivit den.

 

Du är även skådespelare? Om en av dina böcker filmatiserades, skulle du kunna tänka dig att vara med i den? Och vilken karaktär skulle du vilja spela? 

Det är mer korrekt att säga att jag brukade vara en skådespelare–det finns inga karaktärer i mina böcker som jag skrev för att efterlikna mig. Självklart liknar de alla mig på något sätt, eftersom de kom från min fantasi, men det är inte speciellt sannolikt att jag skulle få rollen som Timothy!

 

Du måste göra en hel del research. Hur mycket tid lägger du ner på research och hur ser en vanlig dag ut då?

Jag gör det mesta av min research på ett bibliotek på Manhattan. Större delen av tiden sitter jag och kollar på mikrofilm och går igenom dagböcker, menyer, och dagstidningar från tidsperioden. Det tar ungefär sex månader per bok för att undersöka tidsperioden tillräckligt. 

 

När jag läser en bok tycker jag om att föreställa mig hur det ser ut när författaren skriver. Var sitter de och skriver?  Vid ett skrivbord? I soffan? På ett café? Är skrivbordet stökigt eller välorganiserat? När det gäller dig så gissar jag att du sitter hemma vid ett halvstökigt skrivbord, med en kopp kaffe och kanske en katt i närheten? Stämmer det?

Ha! Nja, jag skulle vilja säga att det är så, men skrivbordet är önsketänkande. Jag bor i en tvåa norr om Harlem, så jag har överhuvudtaget inget kontor. Och jag är en liten, senig person med alltför mycket energi, så jag dricker aldrig kaffe–det får mitt hjärta att slå alldeles för fort. Så i verkligheten är det ett stökigt köksbord med bokhögar, en laptop och en kopp lavendel-te. Visst finns det katter, det stämmer–två stycken, Grendel och Prufrock. 

 

Jag tycker att dina böcker är väldigt politiska, och många av problemen (t.ex. rasism, fattigdom, bordeller, trafficking) är problem som vi tampas med idag också. Tror du att det är lättare att skriva om dem eftersom böckerna utspelar sig för 150 år sedan?

Nja, det är inte lättare, eftersom det precis som du sa är problem som vi har idag också och det är verkligen olyckligt att problemen i mina böcker fortfarande är aktuella. Du har helt rätt i att mina böcker är väldigt politiska, men jag tror att det är till viss del är inspirerat av dagens orättvisor. Till exempel, när jag skrev om antikatolsk förföljelse, så hade både muslimer och mexikanska invandrare i USA stora problem och mycket av den trångsynta retoriken låter likadan. Jag tycker att det är viktigt att granska historien för att förstå varför vi fortfarande begår samma misstag i dagens samhälle. 

 

Den andra boken i Wilde-serien har inte publicerats i Sverige ännu. Kan du berätta lite om den?

Ja! Den utspelar sig sex månader efter New Yorks gudar–Tim Wilde hamnar i bråk med ett gäng slavfångare, som kidnappar fria färgade människor från New Yorks gator för att sälja dem i södern som ”rymda slavar”. Det var den hemskaste formen av identitetsstöld du kan tänka dig, och olyckligt nog väldigt vanligt. Jag vet inte om filmen 12 Years a Slave har kommit ut i Sverige än, men den är baserad på en självbiografi av Solomon Northrup som jag använde mig mycket av. Han kidnappades och tvingades jobba på en plantage i över ett decennium innan han lyckades fly.

 

Till sist, vilken är den bästa kriminalromanen genom tiderna, den bästa kriminalfilmen, och den bästa kriminal TV- serien?

Jag kan inte välja en favorit bland Sherlock Holmes mysterier, så jag fuskar och säger Den stora sömnen av Raymond Chandler. Chinatown är förmodligen min favoritfilm, och när det gäller TV serie så går jag tillbaka till min riktiga passion och svarar Sherlock på BBC.

 

Vi tackar Lyndsay Faye för intervjun!

 
Intervjun är översatt från engelska till svenska  av vår egen Linda här på Deckarhuset!

Intervju med Erik Midander – Aktuell med debuten Felkod 404

I dag välkomnar vi Erik Midander, aktuell med ungdomsthrillern Felkod 404, till Deckarhuset!

Felkod 404 är ju din författardebut, så kan du börja med att berätta lite om dig själv?

Två saker har intresserat mig sedan jag var liten: datorer och att läsa. Speciellt datorintresset har präglat mig väldigt mycket, vilket jag tror delvis beror på att datorer inte var lika vanliga när jag växte upp som de är i dag. Att vara intresserad av datorer då var därför lite mer ovanligt och jag tror att det är orsaken till att jag ser mig själv som en datorperson. Att jag jobbar som programmerare gör förstås också sitt till för att förstärka den bilden.

 

Läsandet har som sagt också varit viktigt för mig. Jag läser ofta för att koppla av, men jag har också ett mer aktivt litteraturintresse som bland annat har resulterat i att jag har studerat litteraturvetenskap. Läsandet är så klart också viktigt för mitt skrivande – jag har svårt att se att jag skulle kunna skriva om jag inte tyckte om att läsa.

 

Vad fick dig att skriva just en high-tech/ungdomsthriller?

Jag jobbar ju med programmering så det föll sig naturligt för mig att skriva en berättelse där datorer har stor betydelse. Det finns dessutom en kliché som säger att man bör skriva om sådant som man känner till, vilket jag helt klart har gjort. Åtminstone till en viss del – ”Felkod 404” innehåller en del science fiction-inslag som varken jag eller någon annan har personlig erfarenhet av…

 

Varför det blev en ungdomsbok är svårare att förklara. En anledning är nog att det helt enkelt är väldigt roligt att skriva för ungdomar, vilket i sin tur kan bero på att jag själv gärna läser böcker som riktar sig till både äldre ungdomar och vuxna.

 

Handlingen i Felkod 404 är väldigt high-tech. Du har till exempel en karaktär som är en filmälskande artificiell intelligens, hur mycket research lade du ned på den biten?

Artificiell intelligens fascinerar mig, men jag är inte insatt i forskningen runt ämnet. När det gäller just den biten har jag snarare tagit ett steg bort från verkligheten och utgått från hypotesen att en riktig artificiell intelligens sannolikt i många avseenden skulle påminna om en mänsklig. Rent allmänt när det gäller research gör jag på olika sätt: jag söker på internet så klart, men jag går också gärna till biblioteket och jag vill inte gärna skriva om en plats som jag inte har kollat in ordentligt i verkligheten.

 

Till vem passar Felkod 404 att ge till present? 

Målgruppen är ungdomar 12-16, men utöver det har boken ingen speciell målgrupp. Mycket i boken är så klart relaterat till datorer och internet, men du behöver inte ha något datorintresse för att läsa den. Alla har ju faktiskt en relation till datorer i dag, inte minst ungdomar! Däremot tror och hoppas jag att en läsare som trots allt är insatt i datorer kan upptäcka saker som alla andra inte gör och därmed få ut ännu mer av läsningen.

 

Tillsist, har du något nytt skrivprojekt på g?… 

Jag har en ny ungdomsroman på gång, men jag vill inte avslöja för mycket om den ännu! Jag kan väl säga så mycket som att det inte är en uppföljare till Felkod 404 utan en fristående berättelse, vars största likhet med min debutroman är att båda är thrillers som utspelar sig i Stockholm. När den blir klar är oklart, men när jag väl har kommit igång med ett projekt brukar jag alltid lyckas hitta tid att pyssla med det.

 

En recension av Felkod 404 kommer upp under veckan

Intervju med Jan-Erik Ullström

I dag välkomnar vi Jan-Erik Ullström som är aktuell med deckaren ”Med slutna ögon” till Deckarhuset.

 

Med slutna ögon är inte din första bok, även om det är din första deckare. Vad fick dig att byta genre?

Genrebytet var mångbottnat. Jag hade debuterat med över 700 sidor sci-fi/fantasy och i den processen insett att jag kunde skriva. Samtidigt kände jag att jag ville nå så många som möjligt. Dessa två delar, tillsammans med det faktum att jag ville byta genre för att lära känna mitt skrivande, gjorde att jag klev in i deckarvärlden. Min salig mor slukade allt i deckarväg och jag satt mycket med henne som liten, när Miss Marple, Poirot och Morse dök upp i vår TV. Så det har alltid legat där och skavt. Dessutom skulle det bli intressant att följa mitt eget sinne. Vilken väg skulle det ta, när jag inte längre kunde tjusa med monster, alternativa världar och oförklarliga förmågor? Realism visade sig vara väl så spännande. Nu fick jag istället tjusa och locka med berättelse och karaktärsdjup.

 

Elisabeth/”Bettey”, huvudpersonen i Med slutna ögon, är en ganska ovanlig karaktär. Hur skulle du beskriva henne?

Kluven. Minst sagt. Bruten, på gränsen till hel och solid på gränsen till sönderfall. Hon kämpar mot sitt inre, i samma veva som livets bagage tynger henne alltmer. Men hon är stark. Urstark. Elisabeth vet vad hon vill och gör som hon vill. Eller som Bettey vill. Hon vet hur makt kan se ut och hur den kan användas, om så bara genom en blick eller ett skevt leende. Hon lever med sina sår. Intelligent, men samtidigt blind inför det uppenbara. Det är bitvis väldigt synd om Elisabeth Rehn. Det är först när allt faller på plats, som de saknade bitarna visar sitt värde. Det kan vara för sent för Elisabeth. Kanske.

 

Du använder dig mycket av adjektiv och adverb i din bok, något som många författare annars undviker. Hur skulle du själv beskriva ditt språk och sätt att skriva.

Ja det där har påpekats mer än en gång. Jag skriver så som jag gör. Ibland mer, ibland mindre. Men alltid från det inre. Jag tror att de lager på lager av beskrivningar som orden målar ut, är den bild eller den scen jag ser. Jag skriver en film som bara jag sett. En film jag försöker att återberätta så gott det går. Vissa klarar inte av att läsa in all den informationen. Andra älskar att få det till sig. Oavsett vilket, kommer jag nog alltid att vara en drömmare med en bred beskrivningsflora i mitt sinne. När jag skriver kommer det bara. Det är som att mitt undermedvetna skriver och medvetandet ligger en sekund efter och kastar ”aha”-upplevelser åt alla håll, samtidigt som ”jag” bygger nästa logiska steg i berättelsen. Jag plockar det mesta från nattens drömmar och vrider det till berättelser. Filmer. Som jag upplevt. ”Med slutna ögon” är helt och hållet från en dröm. Det finns ett avsnitt i boken, där Elisabeth drömmer en mardröm med zombie-inslag. Den är rakt av. Nedskriven samma förmiddag. Jag är utbytt mot Elisabeth och min son Olle mot hennes systerdotter Milla. Att jag gör saker som många författare undviker … det vet jag. Men jag är min egen, precis som alla andra förhoppningsvis är i sitt skapande. Jag vill väcka känslor hos den som läser. Väcka tankar. Öppna dörrar. Jag får mycket ovett från andra författare, men det säger nog mer om dem än det gör om mig. Jag kör på. Alltid. Musik i öronen och in i bubblan. Hellre egen och ihågkommen av få, än normsmittad och hyllad av massan. Alla kan skriva. Börja!

 

Med slutna ögon är en del av Rehnserien, när kommer nästa del?

I detta nu (20130218) är den 21 kapitel gammal. Troligtvis landar den på 37-38 kapitel, som sin föregångare. Förhoppningen är att den skall finnas till hands lagom till semestertiderna. ”Med slutna ögon” kan läsas som en fristående bok, i och med det hängande slutet. Men den har en fortsättning som tar vid omedelbart, för den som vill veta hur allt till slut landar. Jag hoppas att jag får möjlighet att skriva fler böcker i Rehnserien. Karaktärerna växer och att kunna skapa fristående berättelser om dem i framtiden, skulle inte vara några problem alls. Det flödar. Så sent som igår hojtade två läsare: ”SVT! FILM! SERIE!”

 

Så tillsist. Vilken fråga skulle du ställa till dig själv som ingen annan ställt ännu, och vad skulle du svara på den frågan?

Finns det någonting nytt du önskar att du får möjlighet att lära dig under 2013? (Ja. Att skriva filmmanus. Jag har berättelser som skulle passa så mycket bättre i rörlig bild. I detta nu gnager t ex en svensk dramakomedi med udda touch innanför pannbenet. Människor får tårar i ögonen när jag återberättar storyns ramverk. Den behöver göras.)

 

Stort tack från oss på Deckarhuset för att du tog dig tid att svara på våra frågor!

Tack för tiden, möjligheten och de givande frågorna.

 

En recension av Med slutna ögon kommer att dyka upp senare denna vecka. 

Intervju med A.S. Swanski

 

I dag blir det en intervju med A.S. Swanski, en holländsk musiker som numer bor i Sverige och som är aktuell med ett helt album inspirerad av svenska deckare!

 [HTML1]

Hur kommer man på tanken att göra ett helt album inspirerad av svenska deckare!?

För två år sen jobbade jag på ett nytt musikstycke som hade något filmiskt och skulle kunna passa till en skräckfilm. Jag hade just läst Johan Theorins Skumtimmen och fick idén att skriva en kort text till musiken inspirerad av Skumtimmen eftersom boken hade liksom musiken något spökaktigt. Demoversionen som jag laddade upp på Internet fick mycket bra respons och då kom jag på tanken att göra fler låtar inspirerade av svenska deckare.

De bästa svenska deckarna är inte bara spännande men ofta berättar något om hur samhället ser ut. I många böcker finns det känslor av indignation och ilska. De ger bra underhållning men samtidigt känner man sig lite obekväm när man läser dem. Egentligen är det hur jag alltid har föreställt mig min musik också. Jag tycker om musik som skapar starka bilder och berätter något om världen. Det är inga schlager som jag gör. Liksom många författare vill jag inte bara underhålla utan också utmana dig som lyssnare. Det är dåligt om människor är likgiltiga inför ett musikverk eller en bok.

Man kan säga att min musik och svenska deckare passar bra ihop. Dessutom har brott alltid haft mitt intresse. Mitt första jobb var som journalist för en holländsk organisation som arbetade med rehabilitering av brottslingar. Jag har besökt fängelser, intervjuat brottslingar, advokater, polis… Så egentligen vår det inte så konstigt att blanda deckare med musik.

 

Det måste vara säkert och anta att du läst mycket svenska deckare(?) Har du några favoriter?

Min far köpte några Sjöwall & Wahlöö-böcker på 70-talet och när jag var tonåring var dessa de första svenska deckarna jag läste. Då bodde jag fortfarande i Holland och det fanns inte många andra svenska deckare i översättning. Det ändrade sig omkring år 2000 då holländska förlaget De Geus kom ut med böckerna av Henning Mankell och Liza Marklund. Jag upptäckte Kurt Wallander som var en sorts uppdaterad version av Martin Beck och kände igen mycket i Liza Marklunds böckerna eftersom jag var journalist själv. Efter Mankell och Marklund började jag läsa många andra svenska deckare och det blev ännu fler när jag flyttade till Sverige. Då lärde jag mig svenska och kunde läsa böcker som inte fanns på holländska.

 

Jag var ur slag när jag läste Roslund & Hellströms Odjuret, och inte bara för att min dotter var i dagisålder då. De skriver om brottslingar på ett sätt som jag känner igen. Jag skrev en låt inspirerad av deras andra bok, Box 21, som var också imponerande även om slutet var inte oväntat. En nyligen inträffad bok som jag tycker mycket om är Illdåd av Thomas Erikson, kanske en av de bästa deckarna jag har någonsin läst. Historien är konfronterande och känns inte alls som en roman. Men ibland njuter jag också av böcker som helt enkelt berättar en bra historia utan samhällskritiska innehåll, till exempel Johan Theorins böcker. På albumet kommer också en låt inspirerad av en bok skriven av Håkan Nesser som är en bra stilist. Leif GW Persson, en annan bra stilist, är inte med men jag har en låt som handlar om Palmemordet för att den har en viss symbolisk betydelse för svenska deckaregenren enligt kritikerna. En låt om en ofattbar true crime i det perfekta samhället som många tänkte inte kunde hända mellan låtar om fiktiva brott i det perfekta samhället som kunde har hänt.

 

Jag läste även att du själv har skrivit en deckare, kan du berätta lite om den?

Boken hette Moscow Hearts och gavs ut för nio år sedan i Nederländerna. Jag skrev den under en pseudonym, Marc Pennartz. Historien handlade om internetbrott och människohandel. Boken fick bra recensioner, men sedan dess var jag mycket upptagen med andra saker. Då hade jag ingen tid för att skriva en annan deckare, men kanske gör jag det en gång ändå. Jag skrev redan deckare när jag var ett barn och jag tycker fortfarande mycket om att skriva. För mig finns det inga stora skillnader med musik. Bara formen är annorlunda.

 

Uppträder du någonsin live med din musik? 

På 90-talet spelade jag i flera grupper och jag skulle gärna spela live igen men jag har ingen band just nu. Det är inte möjligt att göra allt ensam för att jag använder många olika instrument och ljud. Därför använder jag Internet så mycket som möjligt och alla som vill kan lyssna på min musik där utan kostnader. Men visst skulle det vara en spännande upplevelse att göra Deckare-låtarna live.

 

 

Vill du höra fler av A.S. Swanskis deckarlåtar så klicka in dig på hans hemsida!…

Intervju med Erik Ivar Holola

Erik Ivar Holola är en pseudonym. Bilden ovan är fingerad.

 

Så hur kommer det sig att du skriver under en pseudonym?

Det är inte lämpligt att skriva under eget namn eftersom det skulle kunna skada det lilla anseende jag trots allt lyckats bygga upp under min gråtrista offentliga yrkeskarriär. Jag säger som Demokritos: Oj oj oj! Inte så att jag skäms över Hololand, men innehållet skulle kunna överskugga det jag vill säga som mig själv.

  

Finns det någon ledtråd till vem du i själva verket är i namnet Erik Ivar Holola?

Ja, men ni vet hur det är, bara för att man är en Sivert, behöver man inte heta Olof Andersson också.

 

Hur skulle du själv beskriva novellsamlingen Hololand?

Samlingen spretar åt många olika håll och det medvetet. Varför göra samma sak om och om igen? Novellerna är skrivna under en tjugoårsperiod och jag ville aldrig upprepa mig. Jag skriver ju inte bara för er läsare, jag har ju alltid haft mig själv att tänka på också. Och att köra samma rejs flera gånger blir ju förbannat trist och tråkigt, ungefär som att sitta och genomlida ”Beck 97: Ostmannen” eller ”Johan Falk virkar småkakor”.

  

Är Hololand, i ditt tycke, endast en samling av noveller, eller blir den något större än dess beståndsdelar?

Endast och endast? Det känns förringande. En novellsamling med berättelser som spretar åt sjuttioelva håll är lika mycket värd som en färdigpaketerad romanhistoria. Delarna kan i det här fallet mycket väl vara viktigare än helheten, men läser man historierna samlade uppenbarar sig förhoppningsvis ytterligare en dimension. Som en hemlig blåritning som retfullt virvlar förbi i mörkret framför den halvblinde.

 

Till sist, till vem skulle du vilja ge Hololand i julklapp?

Svenska Akademiens ledamöter ska naturligtvis ha åtminstone ett exemplar var, kanske till och med två, eller varför inte tre: ett på finhyllan, ett till kärleksgrottan, ett att torka sig i röven med.

 

Samtal om research – Ann Rosman och Thomas Erikson

Vi står runt ett litet bord på övervåningen på Bokmässan och försöker göra vad vi kan för att höra varandra, i det högljudda sorlet.

 

Mi: Jag tänkte vi skulle prata lite om research. Ni har olika inställning till ämnet.

Thomas: Research som i Ta reda på fakta eller research som djupgrävande i ett ämne?

Ann: Jag tycker vansinnigt mycket om att ta fatt i en historisk tråd och nysta till dess jag får upp något spännande, för att sedan gräva och gräva tills det tar stopp. Först därefter kan jag sätta mig och skriva min historia. En historia som bygger på en historia.

Thomas: Det skulle jag aldrig ha tålamod till. Jag har en historia och den vill jag skriva. Jag skriver och skriver och behöver jag veta hur något visst går till så tar jag reda på det. Som i min senaste roman Illdåd.  För att kunna skriva den tvingades jag ta reda på väldigt mycket om rättegångar och våldtäktsrättegångar i synnerhet. Att jag sedan gjort avsteg från hur det går till i verkligheten hör inte hit. Det viktiga är att veta hur det faktiskt går till, inte att beskriva situationen 100% korrekt. 

Ann: För min del uppslukas jag helt och hållet av öden som människorna jag skriver om har upplevt. Jag går igång på att tänka på hur de gått på samma mark som jag, att någon lutat sig mot samma vägg eller tagit i samma stenar som jag gör idag. Det blir som ett gift, jag bara måste få reda på exakt vad som hände dem, innan jag kan börja skriva.

Mi: Thomas, tror du att det är så att ditt sätt att förhålla dig till research gör att du har det lättare i skrivfasen än Ann, som jobbar från andra hållet, så att säga?

Thomas: Kanske mindre tidskrävande och lite annorlunda, skulle jag väl säga. Min huvudsakliga research ligger på plats till större delen redan. Den är liksom redan avklarad, i och med att jag bygger mina historier på något jag behärskar redan. Beteenden.

Ann: Det gäller väl i och för sig för mig också. Jag skriver om områden och historier jag känner till sedan gammalt, och som jag vill dela med mig av. Däremot känner jag sällan till hela den  gamla historien och väljer att grotta ner mig rejält. Allt jag får reda på hamnar givetvis inte i historien, men jag mår bra av att veta.

Thomas: Men du måste lägga ner så ohyggligt mycket tid för att få dina berättelser att både bli spännande för läsaren, och för att samtidigt hålla dig nära det som verkligen hänt.

Ann: Ja, hu ja! Det går åt massor av tid och envishet. Jag glömmer ibland alldeles bort mig och går in i något slags alternativt varande. Och ibland händer det när jag forskat fram något väldigt eländigt och sorgligt, att min man kommer hem från jobbet med ungarna i släptåg, och hittar mig storgråtande vid köksbordet! 

Mi: Verkligen?Är det värt det?

Ann: Ja, vet du jag tycker det. Men min man har ställt den frågan han också. Många gånger. Svaret är alltid detsamma. Ja, självklart! Berör det mig, berör det kanske mina läsare på samma sätt.

Thomas: Jag hade aldrig haft tålamodet och orken som du har, Ann, men jag önskar verkligen att jag haft det! Jag är imponerad av det arbete du lägger ner.

Mi: Kanske förstår inte alla hur mycket jobb det verkligen ligger bakom er historier? Hur känns det? Om jag som läsare bara tröskar igenom romanen utan att reflektera över hur den kommit till? Är det respektlöst?

Ann: Nej det är inte din uppgift som läsare! Du ska bara finna glädje i att läsa. Om du blir berörd på något sätt är det toppen. Kanske inte på samma sätt som jag, men jag vill väldigt gärna veta hur mina läsare blir berörda, vet vore fantastiskt roligt.

Thomas: Jag håller med, det är inte läsarens jobb att fundera över hur mycket jag som författare svettats för att få ihop min historia. Och jag har också samma längtan efter att få höra om och hur du som läsare uppfattar mina historier. I slutet av boken finns en emailadress på ni som läsare kan skriva till mig med er feedback. Sånt är alltid upplyftande.

Mi: Ni skriver väldigt olika historier, forskar på olika sätt och har helt olika tempon i våra berättelser. 

Ann: Thomas skriver spännande, rappa historier som fångar in läsaren på ett helt fantastiskt sätt.

Thomas: Anns skrivande drar in läsaren i en historia om en historia, som kanske inte rusar som tåget, men som ändå är bladvändare genom att den just bygger på en sann berättelse och är så vackert målad.

Mi: Thomas, din senaste bok heter Illdåd. Vill du helt kort berätta vad den handlar om?

Thomas: Den handlar om en ung kvinna som utsätts för en gruppvåldtäkt och hur samhället ser på henne, på förövarna och på brottet som sådant. Jag vill med boken att vi alla tar vårt ansvar och vägrar accepter att offret, kvinnan, någons dotter eller syster,  på något sätt skulle vara delvis skyldig till det hon utsatts för. Det är en förlegad mansgrisattityd. Det tankesättet måste bort. 

Mi: Och din senaste bok Ann, Mercurium, vad handlar den om?

Ann: Jag har skrivit om ett hemskt kvinnoöde. En stark duglig kvinna med adligt ursprung som gifts bort med en lite sinnesslö man. Hon tvingas göra allt det som på den tiden var mansgöra, för att få den lilla gården och familjens liv att klara sig. För detta ifrågasätts hon, bespottas och görs narr av. Till slut ställs hon även inför rätta och sätts i Carlstens fästning, ett fängelse för män, som första kvinna. Varför hon hamnar där och hur det går får ni själva läsa om!

 

Vi på Deckarhuset tackar Ann Rosman och Thomas Erikson för att ni tagit er tid att, mitt i detta vansinniga med härliga event som Bokmässan är, prata med oss!
 

 

Intervju med Christer Ackerman

B5 är din debut som deckarförfattare men du har skrivit böcker tidigare, vad har det varit för något?

Böcker inom ledarskap och medarbetarskap. Boken innan B5 var en case-studie över ett äldreboende som fått pris som Sveriges bästa arbetsplats. En annan av mina böcker Chefen och medarbetaren handlar om samspel på arbetsplatsen. Den boken fick jag utmärkelsen ”Årets Ledarbok” för.

 

Hade du användning av kunskaperna från ditt tidigare skrivande när skrev B5?

Ja, i B5 finns en chef, Jennifer Wall. Runt henne plockar jag fram lite av mitt kunnande och låter henne fundera över sitt chefskap mitt upp i allt annat som händer i B5.

 

Vad fick dig att vilja skriva en deckare och hur kom du på idén till just B5?

Det började i Italien. Jag var där på en skidresa med min fru . Under en middag fick vi höra att en person mördats på hotellet där vi bodde några år tidigare. Det fick oss att börja fantisera. Och när middagen var slut hade jag bestämt mig för att anta utmaningen att försöka skriva spännande. Jag tror att alla författare har en ”personlig skrivskola” och det kändes som om det var dags att utmana mig själv bortom faktaböckerna. Sedan växte historien fram inom mig under det kommande året. Några grundbultar som jag drog upp på vägen var. Ingen småstadsdeckare och inga mysmord. Det skulle bli internationellt och brutalt. Under året gick jag också på en helgkurs för Arne Dahl. Han sa att läsaren tål mycket mer intriger och spår än man tror. Man behövde inte vara så försiktig. Det tog jag fasta på. Så när jag väl satt där och skrev hade jag följande plattform: MTV tempo, bombastiskt, brutalt och lite episkt med en krydda kunskap om främlingslegionen, konstvärlden och kriget i Rwanda. Grundidén B5 kom ur att jag ville ha ett ”nytt brott”, inget vanligt mord. Och brottet skulle vara fruktansvärt, obehagligt och brutalt.

 

Något av det första som slog mig när jag började läsa boken var hanteringen av personnamn. Karaktärerna benämns nästan uteslutande med både för- och efternamn. Finns det en tanke bakom detta?

Nej, mer ett val. Som nybörjare i deckarbranschen kikade jag i ett antal deckare. Hur gör andra, de stora? En del skriver konsekvent ut för och efternamn andra inte. En del mixar. Jag valde att köra på de stora ryska författarnas linje. De skriver ofta ut hela namnet. 

 

Hur skulle du själv kortfattat beskriva karaktären Douglas Porter?

En sargad själ som lider svårt av posttraumatisk stress. En man som glömt allt som är värt att leva för, utom kärleken. En man som mekaniskt försöker härma ett vanligt liv i syfte att överleva ännu en dag. Väldigt komplex: Farlig, empatisk, sökande, kärleksfull, avtrubbad.

Men trots allt någon jag skulle vilja hålla i handen när ondskan knackar på dörren.

 

Läser du mycket själv?

Jag är allätare. Tycker mycket om att läsa poesi. Bruno K Öijer är en favorit. (skriver lite själv också) Just nu läser jag Lena Einhorn, Vad hände på vägen till Damaskus? Boken innan var Aarto Paasilinna, Skojarna i örtagården. Nästa bok jag tänkte ge mig i kast med är Lars Rambes nya bok, Kvinnorna i sjön. Bra månader blir det en bok i veckan.

 

Så när kommer uppföljaren?

Stressande fråga när den första boken inte ens har kallnat 😉 Men om jag har nedförsbacke, sol och vind i ryggen räknar jag med att den ska finnas ute hösten 2013.

Bärande delar i boken kommer att bli: Face-book, Amnesty, Kina, USA, Coca-Cola, Svenska Ambassaden och naturligtvis Douglas Porter, Jennifer Wall och GSS (Gruppen för Särskild Spaning).

 

 Med det tackar vi Christer för att han tog sig tid att svara på våra frågor! 🙂

(…och i morgon kommer vår recension av B5 Update: Kommer först under veckan pga förkylning)