Liza har överträffat sig själv!

Det har stormat mycket omkring Liza Marklund den senaste tiden, jag måste säga att det är lite synd att allt ståhej kring Gömda och Asyl har tagit bort strålkastarljuset från hennes senaste deckare En plats i solen…

En plats i solen är nämligen Lizas bästa deckare någonsin! Den har allt:

En bra grundhandling (hennes bästa så här långt)

Intressanta sidohistorier

Tempo 

…och dessutom känns En plats i solen både äkta och lagom komplicerad.

 

Boken börjar med att en svensk familj hittas ihjälgasade i sitt hem på den spanska solkusten. Allas vår Annika Bengtzon skickas ned för att nyhetsbevaka utredningen. 

Annikas eget liv är dessutom (som vanligt) fyllt av allehanda problem… både på det personliga och professionella planet.

 

Det jag särskilt gillade med boken:

Annika kändes ovanligt samlad och ”normal”. Lizas skildringen av den spanska solkusten var väldigt levande och fruktansvärt lockade på något underligt vis (jag kan tillägga att jag samma dag som jag läste ut boken ”råkade” gå förbi systemet och införskaffade lite spanskt öl). Jag begriper fortfarande inte hur Liza lyckades skildra de exotiska miljöerna så bra utan att det märktes eller tog överhanden.  

 

Det jag inte gillade:

Egentligen bara två saker. Det första heter kaffe… snälla bannlys detta eviga kaffedrickande i svenska deckare! Nu var det tack och lov inte så himla mycket tjat om kaffe i den här boken, men måste vi verkligen höra hur dåligt kaffet är i automaten på jobbet?

Det andra jag retade mig på är att några av de återkommande kvinnliga karaktärerna i Lizas böcker verkar vara rädda för befordringar. De är dock väldigt duktiga på att klaga på de unga män som istället blir erbjudna de jobb de tackat nej till… känns lite 80-tal. 

 

Slutligen:

Starkt jobbat Liza! Med den här deckaren har du verkligen bevisat att du förtjänar att vara en av Sveriges mest lästa författare! 

Men ett litet önskemål… nu skulle i alla fall jag vilja se dig skriva en deckare utan Annika Bengtzon! 🙂