Bokvärldens svar på teves DNA

En liten notering…

Jag har nu spenderat en hel morgon på att försöka hitta ett magiskt recept på hur man skriver den perfekta deckaren (för min medverkan i nanowrimo) självklart har jag inte funnit något sådant. Det är väl bara att inse att det är som med allt annat -det kräver hårt arbete… det ser alltså dessvärre ut som om november kommer bli en månad fylld av blod, svett och tårar.

Vad jag dock tycker mig se är en liten trend när det kommer till deckare i bokform… (Detta är säkert något som ni andra sett sedan länge, men för mig gick det upp ett litet ljus först i morse)… det är ”juridikens” intåg i storyn. För att ta en liten jämförelse med teve… allt sedan CSI började visas finns det inte en deckare med självrespekt som inte har minst ett 5 minuter långt inslag i något coolt labb (som väldigt ofta är ljussatt i blått ljus!?) där DNA tas fram ur ett dammkorn, eller där en liten fluga analyseras, atom för atom, för att sedan visa sig ha ätit av en bit salami som bara säljs i en butik i hela staden. Detta vetenskaps segment verkar ge lite kred till serien även om den produceras i hollywood och inte innehåller en skådis som har en enda rynka.  

I bokform verkar det lite svårare att få till den blåa ljussättningen 😉 så de verkar istället försöka få till lite kred genom att blanda in lite ”riktig” juridik. Läste precis den här artikeln på DN om Michael Connelly (vars böcker jag inte läst på flera år) som även han verkar ha tagit in en jurist i sina deckare som komplement till sin Harry Bosch.

Undrar hur länge det kommer ta innan Erica Falk skiljer sig och istället gifter om sig med en domare och sedan börjar nysta upp en mordgåta genom att analysera förarbeten till en lagtext?

En ”uppstoppad” deckare ;)

Har precis börjat läsa Amberville av ”Tim Davys” (undrar vem det är som står bakom detta namn… är det någon som vet det nu?). Boken blev superhypad när den kom, men sedan blev det ganska tyst om den. Som de flesta säkert redan vet är alla karaktärer i boken gossedjur… eller mjukdjur som de ibland benämns som i boken… och det är verkligen inte guds bästa mjukdjur heller… Det känns lite som att läsa en berättelse om Nalle Puh där Nasse röker på och Tiger knullar runt istället för att hoppa omkring… ursjukt med andra ord… fast lite lockande på samma gång *skratt* återkommer med en fullständig recension när jag läst ut den (men jag känner redan nu efter ca 70 sidor att det finns stor chans att jag kommer tröttna på den och låta halva boken ligga oläst… men vi får se helt enkelt)

Tjuvstart…

Nu har vår nanowrimo-blogg tjuvstartat!

(vi är förresten just nu 7 stycken här som kommer försöka oss på att skriva en egen deckare under nanowrimo, men det är inte försent att hoppa på ”Team Deckarhuset” om du känner dig manad!)

Alter egon…

Jag har funderat på det där med karaktärer i böcker. Att författare stoppar in någon de känner i böckerna tror jag är mer regel än undantag men hur mycket stoppar författare in av sig själva i sina böcker? Givetvis varierar det mellan olika skribenter, och givetvis stoppar de flesta in en del mer eller mindre självupplevt i sina böcker (för hur skulle man annars kunna hitta så mycket att skriva om och ge det en personlig prägel?). Men hur ofta utgår egentligen författare från sig själva när de porträtterar en figur och hur gör man egentligen? Målar man upp sig själv lite större, lite snabbare, lite bättre än man egentligen är (ni vet, som är man var liten och paxade superkrafter för varandra innan man började leken – det gällde att vara snabb så man kunde flyga innan någon annan högg den förmågan…)? Eller blir det snarare ett självporträtt i form av en karikatyr där man driver lite med sig själv? Ofta när jag läser deckare tänker jag att en karaktär är författaren (helt utan belägg, givetvis… 🙂 ). Lars Martin Johansson är för mig exempelvis Leif G W Persson, Annika Bengtzon är Liza Marklund, och så vidare.

Väntar med spänning på att höra vad NaNoWriMo-deltagarna säger (om de nu vill avslöja detta – vi får väl se… 😉 )

Deckarhuset får proffshjälp!

Goda nyheter till alla oss som anmält oss till NaNoWriMo och tänker skriva en egen deckare under november månad!!! Vi kommer nämligen få hjälp av ett riktigt proffs!!!! Deckarhuset har tagit hjälp av en flerfaldigt publicerad deckarförfattare som kommer att svara på våra frågor.

Om du vill skriva en egen deckare men ännu inte har anmält dig så gör det nu! 🙂 för mer info gå till vår NaNoWriMo-blogg

Har du en fråga till vår expert? Mejla oss den på direkten 🙂

Stor razzia mot Läckberg!

Prosapolisen har nu slagit ner hårt mot Camilla Läckberg. DN:s prosapolis hade först åsikter om en av Läckbergs meningar i isprinsessan… de frågade sig om man kunde skriva att ett hus var ensligt och tomt när det innehöll ett badkar och två personer befann sig på plats… Detta var i mitt tycke mest töntigt… jag ser det som en tolkningsfråga… Så kan tex ett hus inte vara tomt om det innehåller vitvaror… eller går just gränsen vid ett badkar? och när det kommer till ensligt…. nja… tittar man lite närmare på de två personerna så visar ju sig en av dessa vara död… nog skulle jag tycka att det var lite ensligt att sitta i ett hus med ett badkar och ett lik.

Sedan hade de lite åsikter om kommatecken… för trist att kommentera.

Till sist något lite roligt…Läckbergs flugor! 🙂  Läckberg har nämligen satt käkar på sina flugor något prosapolisen anser inte finns… när jag läste detta var jag övertygad om att prosapolisen hade rätt och skrattade ganska rejält åt Läckbergs bristande kunskap i fluganatomi… efter ett snabbt besök på wikipedia, nätets mest pålitliga informationskälla 😉 är jag dock inte lika säker enligt dem har flugor en underkäke som täcks av överläppen… någon som vet hur det är?

Hur som helst kan jag knappt vänta på prosapolisens nästa tillslag för roliga läsning får man leta efter 🙂

Klicka här för att läsa Prosapolisen.

Klicka här för att läsa om flugor på Wikipedia