Falska bevis av Donna Leon


Ingen blir särskilt ledsen då en gammal dam hittas ihjälslagen i sitt hem. Hon var inte vidare omtyckt (läs hatad) och terroriserade så väl grannar som tjänstefolk. Man tycker således att det borde finnas gott om misstänkta, men trots det riktar polisinspektör Scarpa uppmärksamheten mot den utländska tjänsteflickan. Kommissarie Brunetti börjar snoka i ärendet då ett vittne träder fram och får honom att ana att kollegan är inne på fel spår. Inofficiellt bedriver han, kollegan polisinspektör Vianello och polischefens sekreterare signorina Elettra en egen utredning för att få fast mördaren.

Leons böcker om kommissarie Brunetti utspelar sig i Venedig där hon själv bor. Det är kanske därför hon lyckas så bra med miljöbeskrivningarna och gör det lätt för mig att låta fantasin spela upp bilder från ett soligt och vackert Venedig. Även om skådeplatsen i sig är storslagen så tycker jag att det saknas djup både i historien och i karaktärerna. Jag blir inte ens nyfiken på att få reda på vem som är den skyldige, och även om Leon givit karaktärerna utpräglade personligheter (Brunetti är älskvärd och klarsynt, Scarpa är otrevlig och Elettra är mystisk), känns det som om hon inte kommer längre än så i personbeskrivningarna.