Skuggjägaren

 

Camilla Grebe

Camilla Grebe har hittills skrivit böcker i tre olika serier som alla varit framgångsrika. Trots det kan jag tycka att Grebe har fått alldeles för lite uppmärksamhet medialt trots en mängd nomineringar och utmärkelser.  Men vad vet jag det kanske passar författaren, alla vill kanske inte stå i rampljuset.

Serier och priser

Först skrev hon böckerna om psykologen Siri ihop med sin syster Åsa Träff (5 böcker), sen skrev hon på thrillerserien “Moskva noir” tillsammans med Paul Leander Engström (3 st) som också blivit Teve-serie. Jag älskar böckerna om Siri men är inte lika förtjust i thrillerserien men allra bäst är hon när hon skriver själv. “Flickorna och mörkret” är en serie böcker som lite löst bygger på ett par karaktärer inom polisen och psykologen Hanne och där böckerna faktiskt är fristående! Först kom “Älskaren från huvudkontoret” Sen kom “Husdjuret” som mycket välförtjänt fick pris som årets bästa deckare av Svenska deckarakademin 2017. Förra året kom Dvalan som var bra men inte lika bra som Husdjuret och nu i dagarna släpptes  “Skuggjägaren.”

Skuggjägaren

I skuggjägaren får vi följa Manfred, Malin och Hanne med flera igen men fokus ligger framför allt på en rad poliskvinnor. Det Camilla gör i den här boken är både smart och vackert och känns så rätt i tiden. Hon berättar om kvinnliga poliser och hur de fick kämpa för att överhuvudtaget bli poliser i början till att kämpa för att arbeta på samma villkor som männen. Dessutom är den en riktigt bra mordgåta som löper från 1940-talet till nutid. Till och med namnet på seriemördaren de jagar är bra… “Träskmördaren”

 

6 anledningar att läsa den här… NU!

För mig har den här boken allt, utom möjligen humor, vilket är helt ok i det här sammanhanget och är det inte roligt med författare som skriver i serieform men ändå lyckas förnya sig? Är inte ett dugg förvånad över att Camilla fått boken nominerad till en av årets bästa svenska deckare i år igen!

 

1. Boken är spännande (var tvungen att sträckläsa). 2. Man får en inblick i svensk polishistoria ur ett kvinnligt perspektiv. Set Mattson och Anne Lihammer har också bidragit till en del kvinnlig polishistorik i sina deckare men inte lika djupgående. 3. Karaktärerna är genomarbetade och det känns i hjärtat. 4. Det är ett fint och flytande språk som gränsar till poetiskt ibland men utan att bli klyschigt. 5. Den känns aktuell och originell i sin uppbyggnad och sist men absolut inte minst. 6. det är en bra mordgåta! LÄS!

 

 

 

Kommentering avstängd