Ny deckardebutant

imageLisa Bjurwald är en erfaren och prisbelönt journalist som har skrivit flera reportageböcker om extremhögern i Europa, varit ledarskribent i bl a DN och SvD. Nu debuterar hon som deckarförfattare med boken Tills bara aska återstår.

 

Som så många andra deckarförfattare idag använder sig Bjurwald av sina erfarenheter från sitt ursprungyrke och det ger en tyngd till trovärdigheten i berättelsen. Det är tydligt att hon brinner för frågor om rasim och kvinnoförtryck. Händelserna i boken är otäcka och inget för den kräsmagade, men framför allt är det obehagligt för att det mycket väl skulle kunna gå till så här i verkligheten. Antagligen är verkligheten t om ännu värre.

 

Så långt är allt bra, trovärdighet och spänning finns. Hur är det då med persongalleriet och språket. Rebecka Born är specialpolis inom Sektionen för särskilda hot (SSH) som kämpar mot terrorism och organiserad brottslighet. Rebecka skickas till Värmland för att utreda morden två brända svarta kvinnokroppar. Seriemördare, psykopst och ockultism är några av teorierna,Rebecka är neurotisk, med traumatiskt förflutet, försummar sina barn för jobbet, mycket egensinnig och så klart väldigt intelligent och envis. Dessutom finns det en ”häxaura” över henne.  Jag är inte jätteimponerad. För mig känns hon alldeles för overklig. Det känns som att hon har fått alla ”udda” egenskaper som finns för att sticka ut vilket är svårt när det redan uppfunnits karaktärer som Lisbeth Salander m.fl. Introverta, udda, kaxiga kvinnor som tar för sig sexuellt  är faktiskt lika tröttsamma och stereotypiska som den överviktige medelålderns kommissarien. Det är verkligen  synd när storyn är så trovärdig och bra i sig.

 

Vad blir då slutsatsen? I början av boken störde jag mig lite på några klichéer språkmässigt och hade  svårt att ta till mig Rebecka Born men språket tog sig i samma takt som själva storyn växte fram och då blev det sträckläsning! Vem vet? jag kanske kommer gilla Rebecka Born, kanske inte… Kan hon få bli lite mer normal? Lösa lite barndomstrauman vore önskvärt. Det jag vet är att Lisa Bjurwald gott kan få fortsätta omvandla sitt grävande i journalistiken till bra deckarhistorier.

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , av Sara. Bokmärk permalänken.

Om Sara

Om mig: Jag är i 30-års åldern och kommer ursprungligen från Göteborg men bor för tillfället i Örebro. Till vardags arbetar jag som Kultursekreterare i Hallsbergs kommun men är nu föräldraledig med vår son. Har läst litteraturvetenskap och filmvetenskap med fokus på kriminallitteratur/filmer.

Gillar: Det mesta när det gäller kriminallitteratur kriminalserier och kriminalfilmer men det jag efterlyser är en modern deckare som är stilistiskt vacker, spännande, intressanta karaktärer och ett mord som är så magnifik uttänkt att man sitter och gapar av förundran när allt avslöjas. Väntar fortfarande på ”Den”.

Roll: På Deckarhuset lägger jag upp recensioner intervjuer och lite annat blandat. Jag har även hållt ett par föreläsningar om kriminallitteratur för deckarhusets räkning.

Favorit: (Bok) Givetvis svårt att välja men Jussi Adler Olsens och Leif GW Perssons böcker (med Bäckström) får mig att skratta. Andra favoriter är Anders de la Motte, Malin Persson Giolito och Ingrid Hedström men har också en stor kärlek till historiska deckare som Maisie Dobbs serien och Niklas Natt och dags 1793. När det gäller kriminalfilmer och kriminalserier gillar jag bl a klassiska Hitchcock-filmer, 7en, Vidocque och serier skapade av Lynda La Plante.