Norrmannen Jan-Sverre Syvertsens debutroman

Utan onda aningar är en riktigt ruggig kriminalroman. Den är den första i en planerad serie där problemlösarna är polisen Lisa Lunde och skolpsykologen Sander Mørk. 

Handlingen utspelar sig i det lilla samhället Ski, utanför Oslo. På väg hem från träningen försvinner tonårstjejen Tonje Kvamme spårlöst. 

Denna lilla tjej visar sig ha en faiblesse för att chatta på nätet och för att mot betalning klä av sig framför sin webbkamera.

Lisa Lunde vid polisen i Ski, kontaktar Sander Mørk som är psykolog på Tonjes skola, när hon inte längre kommer någonvart i utredningen. Han är till stor hjälp och blir polisens rådgivare. 

Det som först såg ut att vara ett av många fall av tonårstjejer på rymmen, blir ganska snart ett mycket allvarligare fall. Polisen börjar ganska snart förstå att en internationell pedofilgrupp ligger bakom försvinnandet. 

Syvertsens skriver lättflytande, rent och med ett omväxlande språk. Och manuset är korrekturläst, icke att förakta för oss språkfascister…Rätt är bra. Personteckningarna är fullt trovärdiga och ämnet i allra högsta grad samtida. Det finns mycket att fundera över när man läst klart och placerar boken i bokhyllan igen! Jisses vilken vardag ungarna har idag.  

Utan onda aningar ger mersmak. Intrigen tar tag i en och jag sträckläste!  Betyget blir därför klart väl godkänd.

 

Uppdatering: Piratförlaget har precis lagt upp en ljudintervju med Syvertsens. Klicka här för att lyssna…

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.