.
Pusseldeckaren är kanske en av de mest kända genrerna och uppstod på 1920-talet. Vill ni veta mer om hur och varför genren uppstod kan ni läsa det här.
.
Exempel på Pusseldeckarförfattare
.
Typexemplet på en pusseldeckarförfattare är givetvis Agatha Christie som började skriva deckare på 1920-talet. Andra utländska exempel är Dorothy L. Sayers och E.C. Bentley. Stieg Trenter och hans Friberg-serie är ett bra exempel på en svensk pusseldeckarförfattare.
.
Grundläggande regler
Många förväxlar pusseldeckaren med den klassiska detektivromanen, vilket inte är konstigt då de är väldigt lika och i många fall synonyma.Vad kännetecknar då Pusseldeckaren? Jo, det finns tydliga regler.
.
1. Tillräckligt med fakta och ledtrådar ska presenteras för läsaren så att läsaren har en möjlighet att lösa fallet själv. Detta är fundamentalt eftersom det är en av de saker som skiljer den klassiska detektivromanen från pusseldeckaren. Så är till exempel inte alltid fallet i alla Holmes-noveller.
.
2. Falska ledtrådar ska planteras ut (så kallade Red Herrings).
.
3. En pusseldeckare är uppdelad i två händelsesekvenser – A och B. Detta enligt forskaren och Tzvetan Todorov. Hans kapitel ”The Typology of the DetectiveFiction” ur Poetics of Prose från1977 har haft stor påverkan på hur man definierar genren(detta skiljer sig ibland från den klassiska detektivromanen men inte alltid).
.
A behandlar skeendet till och med brottet. B behandlar det som sker efter att brottet har skett. Romanen startar alltid med en presentation av detektiven som sedan blir presenterad ett fall (B). Resten av händelsesekvens B går ut på att detektiven/läsaren ska lista ut vad som hände under händelsesekvens A. Det vill säga det som ledde fram till brottet.
.
5. Mordgåtan är i centrum vanligtvis på bekostnad av karaktärerna och motiv.
.
6. Precis som i den klassiska detektivromanen löser detektiven brottet med hjälp av logik och använder hjärnan före knytnävarna.
.
Pusseldeckarens uppbyggnad
En annan person som man kan lägga på minnet är teoretikern och litteraturvetaren John G. Cawelti. Han har satt upp flera kriterier för pusseldeckaren som man kan hitta i hans verk Adventure Mystery and Romance från 1977. Här är hans sex steg som visar skeendet i en pusseldeckare. Notera att den klassiska detektivromanen oftast följer dessa kriterier men inte alltid!
.
1. Romanen/novellen börjar med en introduktion av detektiven. (Händelsesekvens B)
.
2. Någon eller några är i knipa och behöver hjälp med att lösa ett brott eller mysterium och ber detektiven om hjälp. (B)
.
3. Ledtrådar, fakta och förvillelser presenteras. (B)
.
4. Detektiven har kommit på lösningen och annonserar detta (oftast) på ett dramatiskt sätt. (B)
.
5. Förklaringen/lösningen av brottet/gåtan presenteras. Vanligtvis berättar detektiven exakt hur brottet har gick till. (Händelsesekvens A)
.
6. Till sist kommer straffet. Det kan vara att brottslingen hamnar i fängelse, tar livet av sig, eller dör i ett försök att undkomma rättvisan. (B)
.
20-talets överdrivna regler
På 20-talet då genren uppstod skapades även mer detaljerade regler som idag kan tyckas onödigt överdrivna. Författaren S.S Van Dine som var medlem i The Detection Club, där även Agatha Christie och Dorothy Sayers var medlemmar, skrev 1928 manifestet ”Twenty rules for writing detective stories” . Där står bland annat att det inte får förekomma kärlekshistorier, mumbo jumbo och hokus pokus. Dessa regler kan man ta med en klackspark. Många författare fuskade också med reglerna, bland annat Agatha Christie som ju då och då skrev in en kärlekshistoria. För att inte tala om Dorothy L. Sayers huvuddetektiv Lord Peter Wimsey som gifter sig med sin Harriet.
..
Whodunnit-deckare
Många pusseldeckare är även så kallade whodunnit-deckare (framförallt från 1920-1940-talet). Det innebär att brottslingen hittas i ett slutet sällskap i en specifik miljö. Det klassiska är att mordet sker på en herrgård (tänk Cluedo). Det kan också vara i en viss typ av krets. Pusseldeckare kan också innehålla en låsta-rummet-gåta.
.
Pusseldeckare med poliser som detektiver
Pusseldeckare har oftast detektiver som huvudpersoner, speciellt de från 1920-talet men det finns ganska många pusseldeckare som har en poliskommissarie som 
huvudperson (framför allt mer moderna pusseldeckare). Då menar jag inte romaner där man följer ett polisteam för då är det en polisroman (jag återkommer till den genren) utan när poliskommissarien har samma egenskaper och arbetar på liknande sätt som detektiven i en pusseldeckare. Exempel på sådana romaner är belgaren George Simenons (1903-1989) Maigret-serie och Morden i Midsomer som baseras på Caroline Grahams deckare. De är uppbyggda på ungefär samma sätt men kan skilja sig en aning från pusseldeckare med detektiver som huvudperson eftersom de måste förhålla sig till polisens förutsättningar på gott och ont. I morden i Midsomer-serien brukar man dessutom få se själva brottet i början, dock utan att de avslöjar vem mördaren är.
.
Tidigare inlägg i serien