Fallet med mannen som dog skrattande

En feel good deckare för oss som gillar den makliga lunken och det vardagliga livet mer än blodslafsande terror!

Det är nog första gången jag läst en detektivroman, för det här är verkligen en äkta dylik, där offret dör i ett fnissanfall!

 

Indiens mest diskrete detektiv Vish Puri är visserligen djupt troende hindu, men att det som vittnena menar var gudinnan Kali som tog livet av Professor Jha vid institutet för rationalism och utbildning.

 

Den rundlagde, ständigt hungrige, Vish Puri tvivlar.

 

När jag läser Tarquin Halls berättelse får jag samma härliga myskänsla som när jag läser om McCall Smiths Mma Ramotswe. Allt går sin gilla gång, i synnerligen maklig takt, och den utredande detektiven rotar diskret men effektivt upp alla inkonsekvenser som till slut leder fram till lösningen.

 

Hall har en fantastisk förmåga att få dofter och bilder att kliva ur texten och rakt in i sinnet på mig som läsare. Jag hör Dehlitrafikens larm och känner doften av indisk mat när jag vänder blad i jakten på sanningen. Tempot är långsamt.

 

 

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.