Evert Bäckström i högform

 

 

Jag har som så många andra fattat tycke för den obehagliga och sviniga men samtidigt helt oemotståndlige Evert Bäckström. En antihjälte man älskar att hata och inte vill vara utan. Jag skrattade högt ett flertal gånger åt bland annat Bäckströms supersalami, historien om papegojan och hans helt galna tankegångar.

Den sanna historien om Pinocchios näsa

Den ökända advokaten Thomas Eriksson hittas mördad i sitt hem. Fiender tycks det ha funnits gott om och spåren leder till gangstervärlden. Fallet tar en oväntad vändning när Bäckström får ett tips om värdefulla konstverk som försvunnit i samband med mordet. Ett av konstverken handlar om den lilla pojken Pinocchio som har märklig historia som går tillbaka flera generationer. Bäckström tvingas balansera mellan sitt utredningsteam och sina mörkskygga ”kontakter” för att sätta dit mördaren samtidigt som han försöker få ut så mycket av hela affären för sin egen skull.

Saknar en värdig motståndare

Bäckström har figurerat i flera av Leif GW Perssons böcker i mer eller mindre stora doser. I den här är hans närvaro totalt dominerande. Bäckström sopar banan med ALLA och är större än storyn. Även om det finns några karaktärer som har förmågan att sätta honom på plats, åtminstone för stunden, så händer det inte. Bäckström har fått fritt spelrum vilket är roligt stundtals men det hade varit ännu roligare om han hade haft något verkligt motstånd. Någon som kunde trycka dit honom rejält eller åtminstone utmana honom på allvar.

Nästa gång

Vill jag se lite mindre av Bäckström. Det mesta är ju bäst i lagom doser. Helst en Bäckström som får svettas och utsättas för lite mer press. Dessutom efterlyser jag mer fokus på storyn igen. Gärna lite konspirationsambitioner. Det råder ju absolut ingen brist på kapacitet och skrivarglädje hos författaren som producerat flera mästerverk. Bland annat trilogierna med Grisfesten, profitörerna och samhällsbarnen samt trilogin Välfärdsstatens fall. Det finns säkert mängder av rättsvidriga saker och historier om maktmissbruk som GW kan plocka fram ur bagaget. Med det sagt så vill jag ändå påpeka att den här boken är bra underhållande.

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , , , , , , , av Sara. Bokmärk permalänken.

Om Sara

Om mig: Jag är i 30-års åldern och kommer ursprungligen från Göteborg men bor för tillfället i Örebro. Till vardags arbetar jag som Kultursekreterare i Hallsbergs kommun men är nu föräldraledig med vår son. Har läst litteraturvetenskap och filmvetenskap med fokus på kriminallitteratur/filmer.

Gillar: Det mesta när det gäller kriminallitteratur kriminalserier och kriminalfilmer men det jag efterlyser är en modern deckare som är stilistiskt vacker, spännande, intressanta karaktärer och ett mord som är så magnifik uttänkt att man sitter och gapar av förundran när allt avslöjas. Väntar fortfarande på ”Den”.

Roll: På Deckarhuset lägger jag upp recensioner intervjuer och lite annat blandat. Jag har även hållt ett par föreläsningar om kriminallitteratur för deckarhusets räkning.

Favorit: (Bok) Givetvis svårt att välja men Jussi Adler Olsens och Leif GW Perssons böcker (med Bäckström) får mig att skratta. Andra favoriter är Anders de la Motte, Malin Persson Giolito och Ingrid Hedström men har också en stor kärlek till historiska deckare som Maisie Dobbs serien och Niklas Natt och dags 1793. När det gäller kriminalfilmer och kriminalserier gillar jag bl a klassiska Hitchcock-filmer, 7en, Vidocque och serier skapade av Lynda La Plante.