Allt fler av mina kollegor spenderar rasterna med att prata om det senaste mordet.

Nej, de är inte stammisar på Flashback, de har bara blivit besatta av ”Dexter”. Den lyriska stämning som uppstår vid kaffemaskinen är fascinerande, och då jag avslöjade att jag inte hade sett ett enda avsnitt i serien möttes jag av oförstående blickar och en mobb som blev oerhört mån om att sätta mig in i fenomenet Dexter.

En morgon då jag kom till mitt skrivbord fann jag detta.

Jag har nu inlett vad jag förstår kommer att bli ett Dextermaraton. Efter första avsnittet kunde jag konstatera att jag avskyr vinjetten, den är rent ut sagt motbjudande. Serien i sig verkade till en början ok men inte mer, och jag funderade på om det verkligen var värt att ägna mer tid åt detta. Jag nämnde detta vid nästa möte vid kaffemaskinen på jobbet, och möttes av ännu fler oförstående blickar. Jag var således tvungen att ge det ytterligare en chans. Och här är vi nu, ytterligare tre avsnitt in i första säsongen. Jag måste erkänna att suget efter att få se ytterligare ett avsnitt växer sig allt starkare. Jag har bara ett problem: aptiten. Jag har hittills lyckats se samtliga avsnitt i samband med måltid. Inte att rekommendera!