Svart av Gunn M Roll

Det står i baksidestexten att detta är en korsning mellan klassisk pusseldeckare och iskall kriminalare. Jag hade onekligen vissa förväntningar på Roll, med tanke på att jag som regel uppskattar våra västliga grannars decekarförfattare. Den här har dock inte hållit måttet. Iallafall inte mitt. Det har tagit mig en evighet att tröska igenom den. Inte för att den på något sätt är dålig, den går bara så oääändligt långsamt och är väldigt detaljerad i handlingen på ett sätt som känns onödigt. Är det fråga om att fylla formatet för lagom lång deckare? Språket är trevligt men karaktärerna stereotypa och ”tomma” innanför skalet. Nej, det här föll mig inte i smaken. Däremot inte sagt att det inte passar andra! Om du gillar maklig takt, och omständliga händelser (kanhända är det just detta som förväxlas med pusseldeckare?) så blir du nog glad.

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.