Sophie Hannahs – Lilla Hjärtat

En sommardeckare. Lilla Hjärtat handlar om en kvinna som kidnappar och byter ut sitt eget barn för att rädda det från farmodern, som dödat sin första svärdotter för att få kontroll över sonen och sonsonen. Alice som den unga kvinnan heter, har smitt planer under längre tid, och lagt ut subtila spår som hon förväntar sig att polisen ska hitta och följa och på så sätt sy in svärmodern för mordet på makens första fru, och därmed lämna henne själv och dottern i fred.

Polisen verkar dock inte speciellt intresserade. Ett kidnappat barn, fast inget barn fattas? Inte förrän Alice låter sig själv och barnet försvinna börjar polisen vakna till och undra över vad som sker.

Storyn är lite rörig, jag har svårt att hålla entusiasmen uppe mest på grund av blandningen av nästan troliga händelser och helt overkliga där trådarna på något sätt hänger lösa i historien. Jag funderar ibland på var vissa trådar kommit från, och på andra ställen, vart de tog vägen. Det är spännande trots allt, och jag hade ett visst utbyte

av att läsa boken, även om den borde rensats upp innan den gått i tryck.

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.