Hodejegerne (Huvudjägarna) Jo Nesbø

Här har vi plötsligt en Nesbø utan Harry Hole. Vad är det som händer?

Den nya figuren är istället Roger Brown, en kreativ headhunter med utgifter större än inkomsterna. Brown är gift med Diana, som är en mycket vacker och eftertraktad kvinna. Och sådana kostar, har han upptäckt. Ett konstgalleri i bästa läge i Oslo bland annat, och lite annat smått och gott. Hon får allt hon skulle kunna önska sig. Men hon får inte DET hon önskar.

För att få kostnader och intäkter att gå ihop passar Brown på att fråga sina intervjuoffer om deras konstintresse och vad de har på väggarna därhemma… Det lönar sig fint, och går helt bra fram till dess att Brown råkar på den motsträvige kandidaten Clas Greve som han genast inser skulle passa som hand i handske på Pathfinder, en av hans klienter som är på jakt efter en ny direktör. Greve har något Brown till ha. Något han tar, och som slår tillbaka med sådan kraft att Brown plötsligt finner att det är hans huvud som det jagas efter.

I ärlighetens namn saknar jag Harry Hole, även om Roger Brown är en antihjälte av klass han också. Men han är inte Harry. Flytet, språket och spänningen finns där, inte tu tal om saken, men inte Harry…

Som vanligt trodde jag ungefär en tredjedel in i boken att jag klurat ut vad som var på gång och vem som… Fel fel fel… Också som vanligt. Det irriterar mig och jag får ingen ro förrän jag läst sista sidan i mitt signerade exemplar!

Aj då… DEN tvisten såg jag inte komma…

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.

1 svar på ”Hodejegerne (Huvudjägarna) Jo Nesbø

Kommentarer är stängda.