Ett Djävulens påfund?

Midsommar

Så har det blivit midsommar igen, polisen har fullt upp och likaså akutpersonalen.

Jag funderar lite på ursprunget och vad vi egentligen firar och varför med så mycket fylla?

 

Min teori är att den kristna twisten av midsommarfirandet inte riktigt slagit igenom, trots att det är sådan herrans massa år sedan firandet av Johannes Döparen förlades just där.

Den var väl tänkt att kamouflera den mer hedniska asatrons firande av fertiliteten och sommarsolståndet men lyckades kanske inte helt?

 

Stången, fallossymbolen, kamouflerades också. Till ett kors. Det är väl liksom allt som finns kvar idag av den mera kyrkliga touchen. Eller har jag fel? Lite slumpmässigt har jag frågat folk jag mött i veckan vad det är vi firar, det här med midsommar. INGEN har kunnat svara. En och annan äldre medborgare har mumlat lite osammanhängade om ” något med solen och något religiöst, kanske…”

 

Jag funderar vidare

Inte för att jag vet om det är korrekt, men visst har väl hårgaberget, och därmed satan, sina fingrar med i spelet`? Jaa… så där från början, menar jag?

 

En vacker kväll för mycket länge sedan spelades upp till dans nedanför Järvsö Klack. Hårgalåten. Till vilken en vild hambo dansades med den lede i spetsen, med sin fela? Alla dansade och dansade, och de som försökte sig på att dra sig ur slets rent kroppsligt i delar. Den stackars drängen som körde sin kniv i en dörrpost och försökte hålla sig kvar i ett av husen dansen gick igenom och som fick sin arm avsliten.

Alla dansande drogs mot Klacken, och föll ner i vattnet och drunknade. Om jag inte minns fel.

 

Det finns många legender och sägner. Och OM det är så att vi faktiskt oss själva nästan ovetandes firar Hin Håle, då är det väl kanske helt naturligt att folk faller till höger och vänster i fyllan, att våld och elände följer i hans spår?

 

Hur ser du på saken?

 

 

Detta inlägg är publicerat under Allmänt av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.