Döden löser alla problem – igen!

Reginald Hill levererar som alltid bra historier. Kommissarie Dalziel är sig lik även om han i denna bok är konvalescent efter en explosion i en av de tidigare böckerna. Han lufsar runt på en privatklinik, Avalon, vid kusten.  Ett mord sker och Pascoe kommer sättande för att lösa det. Hela tiden med sin gamle tjockis till chef kikande över axeln. Det spel som alltid förekommer mellan dessa två, finns med och förgyller historien. Just ja, det förekommer stavfel i boken, som språkfascist är jag på och svär och nästan storknar innan de får sin förklaring…
Språket är lika mustigt som alltid, och det finns en knorr på slutet som sätter punkt. En helt godkänd semesterläsning, tjock och bra. Nu när den är färdigläst är jag inte lika glad över omfånget, eftersom vi endast har en liten ynka stuvlucka på båten för böcker och den är ganska full. Dessutom läcker det in just där! Det har regnat och åskat mer eller mindre varje dag i Moseldalen, spelar ingen roll om det är tyska, luxemburgska eller franska delen.
Det innebär utrymning av böcker akut, vilket som. Och gissa vad! Jag har hittat en Andreas Franz deckare längst in i stuven! Den måste jag ha glömt kvar oläst förra sommaren… Jag återkommer om den lite senare.


Läs Ericas recension av samma bok här…

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.

2 svar på ”Döden löser alla problem – igen!

  1. Det ser trångt ut det där… dags att skaffa en större båt med en större stuvlucka? 😉

  2. Japp. Maken menar det iallafall. Jag tycker att ”go small go cheap go now” är bättre. Men så är jag ekonom också 🙂 Du har dock rätt – bokstuven är trång.

Kommentarer är stängda.