Död mans fotspår

I denna den fjärde boken med kommissarie Roy Grace som brottsutredare tar oss Peter James med varlig och respektfull hand tillbaka till World Trade center-katastrofen.

Den hopplöst oduglige affärsmannen Ronnie Wilson ser plötsligt sin chans att försvinna..Att börja på nytt utan skulder och fordringsägare som flåsar honom i nacken.,

Han skulle varit på ett möte i södra tornet, men var försenad… Mötet visste flera om, men ingen annan än han själv visste att det aldrig hann ta sin början. Wilson ansluter sig till volontärerna, men istället för att gräva fram potentiella offers ägodelar för möjlig identifiering, lämnar han in sin egen plånbok på ground zero. Han lämnar röran och startar ett nytt liv …

Kommissarie Roy Grace får 2007 hand om ett fall med en mördad kvinna som legat gömd i flera år, men som nu hittats när ett nytt byggprojekt dragit igång.

Samtidigt i Australien, upptäcks ett kvinnolik i en baklucka i en bil som legat i vattnet mycket länge.

Abby Dawson återvänder till England. Hon bor i en lägenhet mer skyddad än Fort Knox. Varför? Vem är hon?

Kommissarie Grace drar i den ena tråden efter den andra. Vad som till en början ser ut som den ena korta lösa änden efter den andra, visar sig sakta men säkert vara trådar ur samma nystan.

Intressant det här med sub-plots, förresten. Peter James har kastat in en dylik, i form av Cassian Pewe. Vart ska den leda, och hör den ihop med huvudploten på något vis?

Som vanligt har Peter James skrivit en lysande kriminalare. Frisk och lite överranskande.

Vad jag gillade mest med Död mans fotspår? Tja, första inledande raden är genialisk, den drar verkligen in läsaren i historien på ett rått och direkt sätt. Men det är ändå den avslutande, sista raden, som tar 12-poängaren – LYSANDE ! Vilken cliffhanger…

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.

1 svar på ”Död mans fotspår

Kommentarer är stängda.