The Mousetrap

IMG_4065

IMG_4075

Agatha Christies deckarpjäs The Mousetrap innehar världsrekordet i att spelas utan avbrott. 64 år! Det är en ganska listig liten historia för oss som älskar pusseldeckare.
Historien utspelar sig på ett nyöppnat hotell i ett gammalt hus på landet där ett antal personer blir insnöade utan kontakt med omvärlden. Hela den 2,5 timme långa föreställning utspelar sig i ett och samma rum, en av de 8 åtta dör och en av de andra är därmed mördaren. Många vändningar, gruvliga hemligheter och många aha moment senare visar det sig att…

Jag vill givetvis inte vara den första åskådare under de 64 år som gått att avslöja slutet, så – sorry!

Historien runt pjäsen är lika spännande som pjäsen i sig.

Den sattes uppförsta gången på West End i London 1952 under namnet The Mousetrap, men den började faktiskt som radioteater redan 1947 och hette då Three Blind Mice. Anledningen till namnbytet var att Emile Littler redan tidigare satt upp en annan pjäs med namnet Three Blind Mice.
Denna pjäs, som Agatha Christie gav sitt barnbarn Matthew Prichard rättigheterna till i födelsedagspresent, gick först upp på Theatre Royal io Nottingham, och har sedan dess flyttat runt på olika scener fram till 1974 när den slutligen landade och har stanna på St Martin’s Theatre i West End, där den går än idag.
Ja, pjäsen har  alltså gått i 64 år utan avbrott, och ändå var det nästan fullsatt den regniga februarikväll då jag var på plats.

Har du vägarna förbi så ta för all del med barnen!  Inget skrämmande i sikte ( tro mig, jag är världens hönsmamma) och välartikulerad Queens English gör att dagens 10-12 åringar utan problem hänger med i de språkliga svängarna.

Detta inlägg är publicerat under Allmänt av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.