Svartvintern av Marianne Cederwall

Publicerat av

Hervor och Mirjam är tillbaka – Hurra!

Med en kopp rykande het choklad slog jag mig ner i ”min” hörna av soffan, drog upp ullpläden till hakan och började läsa…

Vi har hoppat några år framåt i tiden sedan Svinhugg, och Mirjam är tillbaka på ett kort besök på Gotland där hon av misstag råkar afirmera på sin beundrare Sylve jämmer och elände. Han faller på svingödseln och faller illa på en grep precis när han står i begrepp att fria till Mirjam. Något hon till varje pris vill undvika.

Mirjam tar sin flykt till väninnan Hervors gamla hemby, Kuiva i Lappland, där hon gömmer sig för världen och har ont i sitt ömma prästdottersamvete.

Väninnan Hervor kommer snart sättande efter och genast börjar det hända saker även i en så avlägsen och sömnig by som Kuivalihavaara som byn egentligen heter.

Den homosexuelle operasångaren Sörarve kommer till byn för att besiktiga ett arv från en beundrare, en som han tror är en ”stalker”. Sörarve och hans pojkvän Erik får på ett märkligt och inte alltför smickrande sätt lära känna Kuivaborna och lära sig allt om ”Kuivaradion”.

.

Mycket skratt

Precis som Svinhugg, lockar Svartvinter mig till skratt allt som oftast. Jag njuter i fulla drag av Häxan Hervors mustiga språk och jordnära väsen.

Har du missat både Svinhugg och Svartvinter är jag avundsjuk. Du har allt detta sprittande roliga och samtidigt spännande kvar framför dig!

Detta inlägg är publicerat under Böcker av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.



Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.

1 svar på ”Svartvintern av Marianne Cederwall”

  1. Jag läser nu Svinhugg och tycker att den är bra.
    MEN varför använda ordet Affimera i olika böjningar då det knappast är ett ord de flesta använder.
    Det återfinns flera gånger på sidorna ibland.
    Min son som är väldigt kunnig fil mag visste vad det betydde men tyckte också det används konstigt och för ofta i boken.
    Jag själv läser ca 50 böcker per år och har aldrig stött på det förrän nu.
    Skulle vara roligt att veta varför detta används så mycket och tydligen i alla hennes böcker.
    Jag kanske är dum men kan inte förstå en mening som denna.

    ”Jag ska affirmera att den börjar blomma”
    ”Jag lovar att enträget slänga åt den en affirmation varenda gång jag går förbi”
    Detta gällde buskrosor.

Kommentarer är stängda.