Stockholmsskildringar, del 1

Inspirerad av Rolfs inlägg om Stieg Trenter här nedanför började jag fundera på Stockholm och deckare. Att Stockholm ofta blir centrum för deckare och brott är inte så konstigt, men hur beskrivs egentligen vår huvudstad i böcker och film i deckargenren? Detta tål att tittas närmare på! Men det här gör man inte med en handvändning, utan det får nog undersökas i flera omgångar.

Vad har vi då för böcker att titta närmare på? Några namn som spontant dyker upp är Arne Dahl, Liza Marklund, Lars Bill Lundholm, Stieg Trenter (of course), Sjöwall/Wahlöö och Jens Lapidus. Om jag skulle ta och läsa igenom dessa författare -och gärna andra- en gång till och se vad det är för slags Stockholm som skildras i våra deckare. Det vore nåt det… 😉 Vilka andra författare kommer ni på som skulle kunna vara aktuella? Och hur har vi det på filmfronten?

Innan jag sätter igång på riktigt så tar jag mig en snabb titt i bokhyllan. I Arne Dahls ”De största vatten” från 2002 finns följande beskrivning: ”Hon slingrade sig nerför den sedvanligt urinstinkande trappan och passerade under Regeringsbron i höjd med de fordom så uppmärksammade Kungstornen. Stockholms tvillingtorn. Numera visste ingen att de fanns. Rester från en femtiotalskarta. Det bet lite i kinderna. Ovanför tvillingtornen kändes den klarblå sensommarhimlen faktisk svensk. Klar och kall, frånvänd men välvillig, välvillig men frånvänd. En socialdemokratisk himmel av hädangången svensk modell. Hon nådde fram till Sveavägen. Eftersom det var grön gubbe tvekande hon inte en sekund att löpa ut i vansinnestrafiken…..”

44 år tidigare befinner sig en annan ung kvinna också på färd i Stockholmstrafiken:

”Majsolen hade tagit Stortorget i sitt våld och en pust av värme slog emot henne när hon steg in i sin lilla Topolino. Äntligen var våren kommen! Laura rös av välbehag, startade bilen och knixade sig genom smågränderna ner till Kornhamstorg. Det var som att komma ut i en malström, hon fintade sig in i en fil och genom diverse fräcka manövrar flöt hon lyckligen upp ur tumultet i Slusskarusellen och fräste med ett småleende förbi en räcka av bilar som väntat sekunden för länge på att spårvagnen skulle lämna körbanan fri. En av de lurade fattade humör och hon hade all möda att hålla honom bakom sig hela Katarinavägen upp. Det lyste grönt vid Folkunagatan, hon svängde in i rätt fil…..” (Stieg Trenter, ”Springaren” 1958)

Två böcker, två kvinnor, samma stad, samma trafikhets. Visst skiljer sig berättelserna från varandra; i Dahls Stockholm är 50-talet borta sen länge, hos Trenter pågår det för fullt med optimism och framåtanda. Och ändå har vi i båda skildringarna två starka kvinnor, på färd ensamma i sitt Stockholm, båda med grön gubbe i trafiken! Kommer jag att hitta fler liknande beskrivningar? Eller är det ett Stockholm skildrat enbart ur författarnas egna tycke? Det återstår att se.

Fortsättning följer….

7 svar på ”Stockholmsskildringar, del 1

  1. Karin Alvtegen använder sig också av Stockholmsskildringar i några av sina kriminalromaner. För att inte tala om Stieg Larsson. Man kan ju gå på guidade Lisbeth Salander/Mikael Blomqvist-turer runt Mosebacke 🙂

  2. Promenerade i Gamla Stan i dag och kom att tänka på Mårtensons Homan som har sin affär på Köpmannagatan (Stockholms äldsta gata fick vi lära oss i julas när vi letade portornament i DN:s tävling. )
    Gamla Stan ger ofta ett sömnigt intryck i Mårtensons förträffliga böcker men idag var det fullt med folk där.

  3. Har satt i gång med Östermalmsmorden nu av Lars Bill Lundholm. Alvtegen och Mårtensson är bra tips, tack! Och Kallifatides låter mycket intressant 🙂

  4. Av moderna Stockholmsskildrare tycker jag nog Lars Bill Lundholm står i en klass för sig. Han känns ”infödd” och inte bara en flanör(som Marklund)

    Annars är ju Trenter mästaren och Sjöwall/Wahlöö duger bra dom också. Men Lundholm har något lyriskt över sina skildringar som är som små smycken i själva intrigen.

  5. Pingback: Deckarhuset.se » Tragiskt telegram

Kommentarer är stängda.