Spellmans arkiv

Isabel Spellman är 28 år och privatdetektiv. Hon driver tillsammans med sin familj en detektivbyrå. Familjen består av mor, far, farbror och de två döttrarna. Isabels lillasyster, Rae, är bara 14 år men sedan koltåldern en fullfjädrad snokare. Att snoka är ett sätt att leva i familjen Spellman.

De drar sig inte ens för att spionera på varandra! Att ingå i familjen Spellman innebär att förfölja och snoka i familjens egna göranden och låtanden, att avlyssna familjemedlemmarnas telefoner, och ta kreditupplysningar på eventuella pojkvänner.

Att inkräkta på andra människors privatliv är att leva, så mycket har jag klart för mig! Det är svårt att riktigt veta om den röda tråden är galenskap eller en spionhistoria. Jag är tveksam även efter sista sidan, faktiskt. Många fniss har Lisa Luzt iallafall lurat av mig, och det rappa raljerande språket är en frisk fläkt. Faktum är att jag nästan får lust att förfölja någon bara för att prova, liksom…

Men som sagt – deckare? Mja. Spännande? Njee. Rolig? Ja helt klart!!

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , , , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.