Spejlet i Poppi av Jan Dybdahl

Detta är mitt första möte med Jan Dybdahl. Jag hade med andra ord inga speciella förväntningar vilket jag ofta, medvetet eller omedvetet, har när jag läser en bok av en för mig bekant författare.

Romanen handlar om Viktor Amundsen, en gammal konsthistoriker, uppvuxen i Trondheim på norska västkusten i krigstid. Jag måste börja med att ge ros till författaren för de fantastiska skildringarna från uppväxttiden. Att Dybdahl tillåter sig att berätta ur ett barns synvinkel, med språket som ett barn skulle använda. Lysande!

Speciellt beskrivningarna runt den lille Viktors väninna Turid och följderna av hennes olycka som den lille gossen tror sig vara skulden, är gripande. När sedan Viktors äldre bror dör i en drunkningsolycka känner sig Viktor anklagad för att ha orsakat den genom slarv.

Viktors liv består av en mängd händelser som verkar planerade av någon som vill honom illa. Någon som känner honom alltför väl.  Jag ska inte gå in på dem, läs och följ händelserna själv, men då och då känns det väl orealistiskt. Kanske är jag lite gnällig, men jag vill gärna ha känslan av att det kunde hänt mig, men jag känner inte det. Ploten håller inte helt ut, tyvärr.

Däremot karaktären Viktor – honom gillar jag! En osäker, olycklig, lite trist farbror som gör bokslut över sitt liv, och som vill bli förlåten. Han håller! Liksom övriga karaktärer.

Boken har gett mig mycket att fundera över, många fantastiska skrivningar att njuta av.   Mycket läsvärd, men kanske inte främst som kriminalroman.

Mitt råd – läs den absolut, men bortse från kriminalintrigen !

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.