Varg Gyllander skriver riktigt bra, men har en för slapphänt redaktör. Allt för många avstickare från huvudstoryn har sluppit igenom vilket gör boken något spretig, onödigt lång och på sina håll även lite seg.

Grundhistorien börjar med ett mord på en ung kvinna i en fontän mitt inne i city. När ytterligare ett mord sedan sker börjar det (efter ett tag) dyka upp misstankar om att det kanske härjar en seriemördare i stan…

Huvudstoryn är okej, varken mer eller mindre. Här lyckas dock författaren ”förhöja storyn” genom att, mycket skickligt, krydda handlingen med relevanta tekniska detaljer och målande miljöbeskrivningar. Det gillar jag!

Sedan kommer ett kapitel om oliver mitt i allt. Ja, nu kanske jag överdriver lite, men det finns åtminstone ett väldigt långt avsnitt om särskrivningar och oliver mitt i boken som inte tillför historien något. Det drar ned tempot. Synd. Det finns även ett, i mitt tycke, misslyckat avsnitt där den medelålders manliga huvudkaraktären drömmer om sköten och tillfredsställer sig själv. Jag antar att detta stycke var tänkt att visa saknad/ensamhet men för mig blev det bara konstigt…

Men det finns även stunder då boken gränsar till det geniala. Jag skrattade till exempel gott åt ett avsnitt när författaren, på ett mycket lyckat sätt, driver med deckarklichéer.

Somliga linor brister är klart en godkänd debut, men den kunde ha varit så mycket mer spännande om den hade trimmats hårdare.