Här har vi en kriminalroman som är så lågmäld och finstämt nyanserad att det borde bli tråkigt, men icke. Fallet, som verkligen är av det obehagligare slaget, drivs framåt av den trevlige kommissarie Brunetti. Venedig är skådeplatsen, och miljön så fantastiskt väl beskriven att jag till och med känner dofterna när Brunetti slår sig till ro för att njuta av middagen. Jag måste erkänna att jag är lite förälskad i Brunetti…

Fallet handlar om en kadettskola, en slags klubb för inbördes beundran, där fäderna känner varandra väl och för vänskapen och sammanhållningen vidare till sönerna . Hatet som ligger bakom brottet i Rättvisans mörker har smittat från en generation till en annan. De unga pojkarna ser sig för mer än andra, och lever efter sin egen eller kanske riktigare, sina fäders regler. En dag hittas en av de unga pojkarna hängd i duschen. Självmord? Mord? Olyckshändelse. Inget är vad det ser ut att vara, och Brunetti tar hjälp av polischefens sekreterare Sra Elettra, som är en hejjare på datorer och som inte räds tänja på gränserna för att hitta den information som Brunetti behöver.

Donna Leon bor i Venedig men ingen av de 12 utgivna romanerna om Kommissarie Brunetti i Venedig har publicerats i Italien. Ett behov av anonymitet, kan tänkas.