Bokens baksidestext börjar; En hund hittar ett ben…

Inte helt originellt kanske, men icke desto mindre fångar det intresset hos mig.

Romanen börjar med meningen ;Den gamla damen hade ändrat sig i sista stund, men då var det för sent…

Det tycker jag är en utmärkt ”börja”, och jag är fast.

I stora drag handlar det om ett förmodat kallt spår. Liket av en 12-årig gosse hittas i trakten av Los Angeles. Liket är 25 år gammalt. Och så startar nystandet av trådarna, som leder till en dömd pedofil.

Vi som älskar Harry Bosch är vana vid ett rappt tempo, men här skiljer sig Dödens stad något från de andra. Den berättas i ett långsammare tempo, vilket är helt rätt, är inte precis bråttom när det handlar om ett cold-case.

Trots att jag inte har hjärtat i halsgropen när jag läser boken, är den helt klart en bladvändare. Jag bara måste få se hur det går. Bra jobbat som vanligt, Connelly.

Det är något som skiljer ut denna bok, nr 8 i serien, från de tidigare.

Inte personteckningarna och miljöbeskrivningarna, de är precis lika bra som alltid.

Inte polisarbetet och arbetsgången i det hela.

Jag funderar och funderar. Det ÄR något.

Så kommer jag på det!

Det finns ett par lösa trådar… DET brukar det inte göra i Michael Connellys romaner. Slarv? Njae, det tror jag inte. Cliff-hangers? Ja, kanske! Så vad är det som kommer att dyka upp i nästa bok, egentligen?

Föga förvånande har Dödens stad nominerats till såväl Edgar Award och Book of the Year, av New York Times. Välförtjänt.