Magnus Uggla eller Jean Bolinder?

Om man betänker hur TVutbudet ser ut, så är det inte så illa med en god bok. Jag har ägnat dagen åt att städa bland högarna på golvet. Jag hittade en del bortglömda grejer, så som till exempel ”Djävulen och det egna köttet” av Jean Bolinder! Den hade jag tänkt läsa i somras, men den kom aldrig med till båten när vi drog iväg i mitten av juni. Sedan, när vi kom tillbaka mot slutet av augusti, ja, då var det andra alster som hamnat ovanpå, och ovanpå dem ännu fler… MEN NU! Nu ska jag ta fatt i den här lite udda romanen.

Den handlar om en obehaglig figur med fågelhuvud, näbb och fiskstjärt. Figuren har gul jacka och stinker av förruttnelse…

Japp – det är Jean Bolinders roman om kriminalmoralitet, eller Magnus Ugglas ”Var fan är min revy”. Valet är lätt!

Detta inlägg är publicerat under Allmänt och märkt , , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.