Luftslottet som sprängdes

Luftslottet som sprängdes – Stieg Larsson

Nu är jag slutligen färdig med Milleniumserien, och vad ska jag säga om den tredje delen utan att avslöja allt för mycket (för det fåtal människor som, liksom jag, inte redan plöjt samtliga delar för länge sedan, menar jag… 🙂 )? Först av allt kan jag ju nämna att jag faktiskt tycker att serien avslutas bra – jag var lite rädd för att det skulle vara ett stort antal lösa trådar som inte skulle knytas ihop i slutet i och med att Larsson planerat för ytterligare deckare med Lisbeth och Mikael i huvudrollerna. Vidare kunde den här boken ha förkortats rejält – 704 sidor (som min pocketversion var) var på tok för långt vilket resulterade i en hel del nonsens som man lugnt skulle ha klarat sig utan. (Han gick ut genom dörren, han gick ned för trappan, han öppnade ytterporten och steg ut på gatan…)

Som en parentes kan tilläggas att jag blev rejält förvånad över beskrivningen av Sveriges grundlagar (sidan 280-281) där yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) utmålas som den enda lag den svenska demokratin vilar på då den ”fastslår den omistliga rätten att säga, tycka, tänka och tro vad som helst.” (”Alla andra grundlagar, som till exempel regeringsformen, är endast praktiska utsmyckningar av yttrandefriheten.”) Snarare är det väl, om jag inte minns fel, i regeringsformens 2 kapitel som den generella yttrandefriheten faktiskt stadgas medan YGL reglerar yttrandefriheten i radio och TV och liknande (det vill säga motsvarigheten till tryckfrihetsförordningen för tidningar etc)?

Trots mitt gnäll måste jag ändå erkänna att hela serien är spännande och som deckare sedda klart underhållande, det går inte att förneka! Upplösningen i Luftslottet som sprängdes var riktigt bra och man kan ju inte låta bli att gilla Lisbeth… 🙂

Snart kommer för övrigt även Män som hatar kvinnor som film med Noomi Rapache och Mikael Nyqvist i huvudrollerna.