Intervju med Henning Mankell

Välkommen till Deckarhuset, Henning Mankell!

Vill du berätta lite om hur du inspirerades att börja skriva!

Min far var en bildad man som alltid uppmuntrade till läsning, så jag läste mycket. Jag hade en vild fantasi och lärde mig snart att fantasin kunde verka både som ett instrument för kreativitet och för överlevnad. Och jag tror att det är där jag är som bäst, när fantasins krafter får samma värde som verkligheten. Det var min farmor som lärde mig att skriva. Jag var då sex år och jag minns fortfarande den otroliga känslan av att kunna forma en mening, att kunna berätta en historia. Det första jag skrev var en sammanfattning av Robinson Crusoe. Den var en sida lång. Dessvärre har jag den inte kvar, men det var i det ögonblicket jag blev författare.

Du skriver i olika genrer – skiljer det sig något i själva hantverket?

Kanske är uttrycket något annorlunda, men jag gillar egentligen inte att göra genrebestämningar. När jag skriver försöker jag alltid beskriva, och bättre förstå den verklighet jag lever i, oberoende av litterärt uttryck.

Hur ser du på populariteten hos genren kriminallitteratur bland läsare, kontra motståndet mot genren hos många kritiker?

Kriminallitteratur har lästs och älskats av sina läsare i alla tider. Kriminalromanen är en av litteraturens äldsta traditioner. Kritikerna har tvingats mjukna på senare tid, och förhoppningsvis kommer de fortsätta i den riktningen.

Läs mer…

Detta inlägg är publicerat under Intervjuer av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.