Inblick – recensent Lotta Olsson

Inblick – Lotta Olsson

Vi på deckarhuset välkomnar idag Lotta Olsson till denna inblick i hennes arbete som recensent.

 

Lotta Olsson är journalist och arbetar som redaktör på DNs kulturredaktion – litteraturavdelningen. Man kan nog kalla henne deras deckarexpert då hon har skrivit många av de senaste årens deckarrecensioner. 

 

Hon har också en egen blogg Lotta Olssons boktips som fungerar som hennes läsdagbok med bokfunderingar.

 

När började du recensera böcker? Och hur blev du recensent?

Jag har jobbat på DN sedan 1987, men började i sätteriet som vanlig arbetare. Sen las sätteriet ner och jag blev omskolad till journalist. Skrev en del om böcker på Namn och Nytt-sidan under de första åren, och tillträdde sedan 2001 som barnkulturredaktör. Fast jag vågade inte skriva nån recension själv förrän en sommardag när en ny Harry Potterbok kom ut på engelska. Det var mitt i den stora Harry Potterhysterin, och jag hade förstås hängt på låset till en bokhandel, huggit mitt exemplar och begett mig hem i fyrsprång och sträckläst. Dagen efter pep jag försynt på kulturredaktionens morgonmöte att det kanske vore en idé att recensera redan den engelska upplagan, och… ehrrm… jag skulle själv kunna försöka göra det. Jag fick till och med en förstasida att bre ut recensionen på, vad jag minns, och jag tror att det var ”Harry Potter and the order of the Phoenix” den 29 juni 2003.

Sen fortsatte jag skriva barn- och ungdomsboksrecensioner, och vid något tillfälle fanns det ingen tillgänglig deckarrecensent och då fick jag hoppa in där, och sen blev jag nåt slags informell deckaransvarig. Jag tror att jag är det fortfarande.

 

Du verkar onekligen ha ett intresse för deckare (kriminallitteratur). När uppstod det intresset och varför?

Morfar läste deckare, och var en outsinlig inspirationskälla. Han hade en egen liten skatt i deras lägenhet, en alkov där det stod en bokhylla knökfull med deckare och en läsfåtölj framför. Och ett litet bord med morfars askkopp och en flaska öl på golvet. Där satt han och njöt. Jag började läsa vuxenlitteratur när jag var nio, och både mamma och morfar guidade mig till deckarna (och till de svenska arbetarförfattarna, Väinö Linna och Harper Lee).

 

Vad får dig exalterad respektive oengagerad när du läser en deckare?

Gestaltningen, förstås – ett lagom vitt begrepp som i viss mån kan innefatta såväl språk som intrig. Somliga deckarförfattare kan skriva som tomtar (som Nicke Lilltroll! Och det finns värre exempel) men ändå få något slags driv i berättelsen, andra rör till intrigen utan att det gör något, eftersom de ändå skriver så vackert.

 

Kan du beskriva din arbetsprocess när du ska skriva en recension?

Nä, egentligen inte. Jag antecknar inte ett dugg när jag läser, vilket är rätt pinsamt – jag låter hemskt slarvig. Men medan jag läser funderar jag över grundstrukturen i boken, språket, intrigen, gestaltningen, miljöer, personbeskrivning och mest av allt över vad författaren egentligen vill ha sagt. Vad är det för typ av deckare? Hur förhåller den sig till andra deckare?

När jag skriver tänker jag mig ganska ofta att jag berättar om den för någon som är ganska stressad och när som helst tänker sluta lyssna. Det får inte bli för tråkigt. Och så tänker jag mig att recensionen i första hand är en bra vägledning för läsaren, inte ett bra sätt för mig att få uttrycka mig. Konsumentupplysning kommer i första hand, mitt ego i andra.


Har du någon favoritförfattare just nu?

Nevada Barr har jag just sträckläst två av, de som översatts till svenska. Sharon Bolton, eller S J Bolton som hon hette på sina första böcker, är omåttligt skojig. Tove Alsterdal och Eva Dolan har varit allra bäst i år och hoppeligen kommer fler av Eva Dolan snart – men vi lär få vänta några år på ytterligare en av Tove Alsterdal.

 

Jag är alltid nyfiken på hur det ser ut i på människors arbetsplatser. Hur ser det ut där du arbetar och framförallt, var arbetar du när du läser böcker/skriver recensioner?

Jag har två huvudsakliga arbetsplatser: på jobbet och hemma. På jobbet sitter jag i en spilta i ett kontorslandskap, det är bullrigt och rätt vad det är kommer chefer och redaktörer och rycker i mig för att jag ska skriva något som är jättebråttom.

Hemma är det tvärtom: då sitter jag i min mycket tysta lilla lägenhet, vid fönstret som vetter åt skogen. Becksvart utanför på vintern, på sommaren kommer nötskrikorna och hoppar omkring på balkongräcket och tittar på mig.

Jag har inga större koncentrationsproblem om jag inte är hysteriskt stressad, oftast kan jag skriva hängande upp och ned i en trapets. DN bygger konstant om och ett par gånger har det stått jobbgubbar med en borrmaskin en meter ifrån mig, utan att jag ens riktigt har märkt det.

 

Du läser gissningsvis mängder av böcker. Hur lång tid tar det för dig att läsa en bok? (genomsnittlig deckare) Har du någon speciell lästeknik?

Det är förvånansvärt många som frågar om jag har någon lästeknik, för jag läser verkligen löjligt mycket. Det ÄR ett missbruk! Senast jag kollade hade jag ett snitt på 2 300 sidor per vecka och det är absurt.

Men tja, vadå… man öppnar en bok. Man läser lite förstrött i början, sen grips man av historien och sen är boken plötsligt slut (och klockan är alldeles för mycket). Gör inte alla så?

Läsning är mitt defaultläge, brukar jag tänka – om jag inte gör något annat så läser jag. Den nya tekniken är UNDERBAR, man behöver ju inte ens kånka med sig böcker. Ibland läser jag direkt i mobilen, om jag inte har någon annan möjlighet. (Ganska jobbigt med en Nevada Barr som jag inte kunde sluta läsa, särbon hade nallat läsplattan och jag läste drygt fyrahundra sidor i mobilen fastän jag hade tänkt vänta. Men den var ruggigt spännande.)

 

Kriminallitteraturen innefattar en rad olika undergenrer. Vilken genre föredrar du?

Brittiska, tror jag. Med en massa undantag. Och ”psykologiska”, kanske. Fast det beror på hur man definierar dem. Jag tycker i alla fall inte om hårdkokt (utom ibland). Det är roligast med humor (Reginald Hill!) och stilistisk briljans (Kerstin Ekman!) och miljöer (Sharon Bolton!) och stämning (Belinda Bauer!) och driv (Val McDermid!) och samhällskritik (Leif G W Persson!) och skräck (Yrsa Sigurdardottir!). Och en massa annat (där det konstigaste är nåtslags personlighetsutvecklande tankegångar, som till exempel Laurie R King har i vissa av sina böcker). Egentligen tycker jag att en bra bok är en bra bok, det spelar ingen roll vad den handlar om eller vilken kategori den tillhör. Man ska välja sina egna favoriter utan att snegla på någon eller något, böcker läser man för sin egen skull.

 

Finns det någon recension du har gjort som du känner lite extra för? Är extra stolt över? Och finns det någon recension som fick väldigt stor uppmärksamhet?

Min recension av Johan Theorins ”Nattfåk” blev rätt bra. Och recensionen av Leif G W Perssons ”Den sanna historien om Pinocchios näsa” var oerhört kärleksfull, ser jag nu i efterhand. Men sågningen av arma Camilla Läckberg 2008 cirkulerar fortfarande på nätet, den var rasande och riktigt, riktigt elak. Det finns en formulering där som jag ångrar. Och det var oerhört skönt att året efter kunna skriva en positiv recension av hennes ”Fyrvaktaren”.

 

Har det hänt att någon författare har kontaktat dig angående en recension? (Både om de är upprörda eller glada) Hur bemöter du dessa författare i så fall?

En författare skrev ett sorgligt mail och berättade att han hade gråtit hela sin releasefest för att jag hade sågat hans nya bok. Honom har jag inte skrivit om sen dess, jag ser bara för mig att han gråter och så spelar det in. Ibland tackar författare för en recension, men som tur är har jag extremt dåligt minne för verkligheten (jag minns böcker bättre) och glömmer genast bort vem som har hört av sig.

 

Händer det att du tröttnar på deckare ibland och vad gör du åt det i så fall? 

Generellt på genren? Njaej. Jo. Ibland. Fast det går fort över och jag har ju stora möjligheter att styra vad jag läser själv – jag är barnboksredaktör också och kan utan problem läsa barnböcker några dagar. Eller något helt annat som jag får för mig att göra en sida om. Jag har ett skrämmande bra jobb som jag får bestämma rätt mycket över själv. Och det tar sällan mer än ett par dagar innan jag med förtjusning kastar mig över deckarna igen. Det är en sån vid genre, man kan ju läsa så många olika sorter… Nä, nu lät jag sjukligt deckarorienterad. Men Shakespeare mördar också en massa folk i sina pjäser och ingen skulle undra om jag bara läste Shakespeare!

 

Gillar du en bok jublar bokförlagen.  Hur ser du på din roll som en person som har ett stort inflytande på hur en bok mottas.

GÖR de? Det märker jag inte så mycket av. Jaha… Nä, jag vet inte. Vilken svår fråga! Jag ser inte riktigt min roll i det där, tror jag. Det är ju liksom bara jag och boken så länge jag läser eller skriver, och sen händer ju inte så mycket, jag går hem och läser en bok till bara.

Jag har en liten notis på min anslagstavla på jobbet, från Svensk Bokhandel. Där står det att 33 procent av svenskarna inte läser bokrecensioner särskilt ofta, elva procent läser aldrig bokrecensioner, och bara 16 procent av dem som är under 29 år läser bokrecensioner. Den notisen tittar jag på ibland när jag blir tyngd under nåt slags ansvar, och så blir jag glad igen: det är inte så många som bryr sig, ändå.

 

Hur tycker du att trenden ser ut i dagsläget när det gäller deckare både i Sverige och utomlands?

Den ser bra ut! Den värsta boomen är nog över, men deckaren fortsätter att vara en omfattande litterär genre som spänner över hela fältet, från tillfällighetsunderhållning till klassiska verk. Oslagbar genre för att berätta underhållande om jobbiga grejer.

 

Kan du nämna dina favoritkriminalserier (TV/betalsidor) och kriminalfilmer vi borde se? (3 serier och 3 filmer)

Hoppsan! Jag läser nästan bara, jag hänger inte alls med på tevedeckare och film (det är därför jag lyckas läsa så mycket). ”Brottet”, ”Bron” (och engelsk-franska varianten ”The Tunnel” som var förbluffande annorlunda) och ”The Wire” (om man nu kan räkna ”The Wire” som deckare) är mina teveseriefavoriter. ”Riddarfalken från Malta” är fin (särskilt Peter Lorre), ”Copycat” med Sigourney Weaver är URLÄSKIG och fruktansvärt spännande, och Bo Widerbergs ”Mannen på taket” såg vi om härförleden och blev glatt överraskade: vad bra den var!

Ibland tänker jag att det vore roligt att se lite mer teve och film. Fast handen på hjärtat: det är ALLTID roligare med böcker.

 

Vilken bokrecension av dig får vi läsa i DN härnäst och vad läser du just nu?

Just nu kämpar jag mig äntligen igenom ”Snabba Cash”, som jag aldrig har lyckats läsa förut. Det är något med språket, jag hakar upp mig hela tiden. Men den ska jag inte skriva om. Däremot ska jag ha med Nevada Barrs ”Stum rädsla” som jultips, den har jag inte recenserat tidigare för jag fattade inte att den skulle vara så bra. Med det författarnamnet! Låter ju som ett skämt, särskilt som hon skriver nån form av naturdeckare. Och så var den så himla spännande!

 

Tack Lotta!

1 Kommentar

  1. Intressant intervju! Jag har inte heller kommit igenom Snabba Cash.

    Anmäl!

    11 december 2014 5:21