Hela email-intervjun med Författaren Jan Mårtenson

Jan Mårtenson, författare av poesi och historiska böcker och kriminalromaner. I flera av hans böcker figurerar den fiktive antihjälten och antikhandlaren Johan Kristian Homan. 

Mårtenson själv har varit biträdande generalsekreterare för FN, chef för FN:s europakontor i Genève, andreman i Sveriges delegation vid OECD i Paris, kung Carl XVI Gustafs handsekreterare och haft uppdrag för UNESCO. Som om inte det var nog har han också hunnit med att vara svensk ambassadör i Bern. Denne effektive man har under tiden dessutom hunnit med att skriva 56 böcker, från debuten 1970 fram till idag. Imponerande! 

Men du, Jan Mårtenson, hur kom sig resan från poesi till kriminalromaner?

En god vän,Timo Kärnekull, hade startat ett bokförlag, men hade inga författare. Jag hade just debuterat med en samling kärlekspoesi.  Han bad mig skriva en kriminalroman. Och så gjorde jag det. Och fortsatte. Sedan har resan gått vidare med böcker om kulturhistoria utan mord och kulturhistoria med mord. Alltså dels böcker om exempelvis Stockholms slott, Djurgården, Drottningholms slott och Beridna Högvakten. Dels kulturhistoria med mord, d v s samma böcker egentligen, men med ett eller högst två inlagda lik för att de skall kunna kallas deckare, men mera rödvin än blod, antikviteter, mat och viner, och morden sker mellan kapitlen. Dessutom har jag publicerat memoarer. “Att kyssa ett träd. “
 

Om man betänker din karriär inom UD,  FN, och din tid hos Kungahuset – när hann du med att skriva, egentligen?

Jag skriver snabbt. Går upp vid sex och skriver ett kapitel varje morgon när jag är i farten. När jag börjar en ny bok har jag ingen större aning om vad de ska handla om annat än ett visst tema. Arkeologi, historia, konstförfalskning etc.  Jag vet heller inte vem som är mördaren resp. mordoffret. Det kommer efterhand som jag skriver. Och det gör det spännande för mig. Under senare år har jag ägnat allt mer tid åt research. Det gäller i första hand mina kulturhistoriska böcker. 

Hur inverkade ditt kriminalromanförfattande på den syn dina kollegor/överordnade hade på dig?

Bara positivt och många gånger med glad förvåning.
 

På vilket sätt har dina ”dagjobb” påverkat ditt  författande?

Jag har arbetat med stora och “tunga” politiska frågor bl. a som ambassadör och undergeneralsekreterare i FN, en av organisationens högsta poster. Där hade jag ansvaret för FN:s verksamhet när det gällde bl. a nedrustning och  mänskliga rättigheter . Jag har också arbetat med miljöfrågor. Det medförde ett behov av en “lönndörr” i den politiska vardagens tapetvägg, ett andrum från den hårda verkligheten i skärningspunkten mellan stormakternas konfliktfyllda intressen. Arbetet gav också  inspiration, miljöer och  uppslag eftersom jag bokstavligen talat hade världen som arbetsfält.

 

 

Kriminalromanens status i litteraturen är inget vidare, vad skulle kunna ligga bakom synen hos förståsigpåarna? 

Onekligen ett visst snobberi som underblåsts av att många alster i den här genren kanske inte alltid når upp till parnassens höjder. Men jag säger som Oscar Wilde. Det finns bara två sorters böcker. Bra böcker och dåliga böcker. Oavsett ämne. 

Finns det en förebild för Homan? Och för katten Cleo?

Som ung hade jag två siameskatter. Cléo de Merode och Poulette. Båda blåmaskade. Och det är klart att varje författare i större eller mindre omfattning kan spåras i sina böcker.
 

 

Om jag ”letar” efter Kungen, Kurt Waldheim eller Javier Pérez de Cuellar bland de litterära figurer i dina böcker, var ska jag börja söka…?

Jag skriver av princip aldrig nyckelromaner. Men jag tänker på “Piraten.” Han sa någon gång att om man skriver om en synål så är det alltid någon stackars enögd som känner sig utpekad. I fyrtio böcker med ett tjugotal personer i varje kan det väl inte undvikas att någon tycker sig känna igen sig eller andra . Och det händer inte sällan. För jag skriver ju om människor i ofta svåra och konfliktladdade situationer. Och om deras vardag.
 

Homansällskapet lever i högönsklig välmåga – vad tror du det beror på?
 

Jag tror det beror på Homan själv. Man lever med i hans vardag, följer med i hans funderingar över livet och döden. Identifierar sig med den stillsamma antikhandlaren. Många säger också att de lär sig en hel del av böckerna. Sällskapet ger dessutom ut fyra tidningar om året och har trevliga fester med god mat, goda viner och framträdanden både av Homan och andra.  Man har trevligt helt enkelt. Kolla gärna på homansallskapet.se.

Idag är många s k bestsellerförfattare heltidsskribenter. Är det en för- eller nackdel som du ser det?

Det har jag faktiskt inte någon synpunkt på, fast skriver man på heltid bör väl böckerna i så fall bli bättre, inte minst när det gäller research. Man har ju tid. I mitt fall är jag inte säker på att böckerna blivit bättre om jag skrivit på heltid. Då hade jag inte haft den inspiration jag fått av mitt yrkesliv.

Behöver vi vara oroliga för att allt färre barn och ungdomar idag ids läsa? 

Att börja läsa tidigt, och fortsätta, är väldigt viktigt för att utveckla språksinnet och sättet att uttrycka sig på. Bristande läsning ger handikapp senare i livet i en alltmer verbal värld. Själv började jag i sexårsåldern och läste allt vad jag kom över, Slukade böcker allt från Shakespeare till böckerna om Bill Brown. Och det har jag haft stor glädje av.


Vad kan människor inom litteraturvärlden göra för att locka fler unga till goda läsvanor?

Skriva bra böcker, oavsett ämne.

Hur mycket läser du själv, och vad?

Jag läser allt och har ofta flera böcker på gång.  För närvarande går jag igenom ett stort material och skriver om familjen Tessin, de berömda arkitekterna som bl a skapade Drottningholms och Stockholms slott. En bok kommer till hösten liksom en deckare om Tessinska palatset, min 57:e.  Alltså dels kulturhistoria utan mord och dels kulturhistoria med mord.

Om du skulle ge dig själv en kriminalroman i present, vilken skulle det vara och varför?

Vet inte riktigt, kanske någon av Patricia Highsmith. Jag läser nästan aldrig deckare. De är så fyllda av spekulativ våldspornografi att jag avstår. Och utvecklingen har tyvärr gått i riktning mot att skapa “varumärken” istället för författare med hjälp av PR-byråer och media. Tortyr och våldtäkter eller avskurna halsar och hjärnsubstans förekommer inte i mina böcker.  Antikhandlaren Johan Kristian Homan är en typisk antihjälte som flanerar genom livet med Cléo på axeln. Äter och lagar god mat, dricker goda viner och är intresserad av antikviteter. Kommenterar politik. samhället, sitt liv och den visdom med vilken världen styrs. Man kan säga att romanerna är min och Homans bloggar. Så det blir väl aldrig så häftigt som det ska vara i ” riktiga” deckare. Jag känner mig mera som Ferdinand under korkeken när jag skriver. Jag brukar säga till min gode vän Lennart Jirlow att jag skriver som han målar.

Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”,  en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur,  vem skulle det bli?

Claes Grill. En debutant i min ålder. En frisk ny fläkt bland alla som tror att det är lätt som en plätt om man har ett ” namn.” Men det krävs fatiskt lite mer. 

Hela Deckarhuset vill passa på att Tacka Jan Mårtenson för att han ville ställa upp på den här lilla intervjun!