Hans-Olov Öberg: Varför finns inte MINA favoriter på svenska?

Hans-Olov Öberg är författare, förläggare, oberoende finansanalytiker, jazz & bluesmusiker samt inte minst, fotbollskrönikör för Hammarby Fotboll. I fjol skrev han en av årets bästa deckare, Djävulens tonsteg. I höst är han aktuell med uppföljaren, Någon att lita på.

 

“Varför finns inte MINA favoriter på svenska?”

Jag har lärt mig att acceptera att jag oundvikligen har tre hattar på mig när jag läser en utländsk spänningsroman. Den första, tack och lov, är läsarhatten, mitt “civila” jag som läser med maggropen utan annan analys av romanen än “vill jag verkligen lägga ifrån mig den här nu?” . Och det är ju egentligen ingen analys alls, utan ett välsignat tillstånd av eskapism och välbefinnande. Men någonstans mitt i alltsammans vaknar oundvikligen mitt andra läsarjag – den konkurrerande deckarförfattaren. Genast styrs läsningen över i någon form av intrig- och språkanalys. Det är både roligt och, ibland, när deckaranalytikern når gåtans lösning långt innan läsaren hade önskat göra det, en sorts förbannelse. Inte så sällan dyker den tredje hatten upp på huvudet efter halva läsningen. “Är det här någonting som vi borde översätta och ge ut?” undrar min inre förläggare. Jag driver ju sedan elva år Kalla Kulor Förlag och har där utgivning av ett fyrtiotal titlar på mitt samvete. Men inga översatta, lustigt nog.

Så varför finns inte just mina favoriter på svenska?

Man kanske skall börja i andra änden. Vilka är de och varför?

Jag gillar författare som skriver bra; inte bara vackert utan riktigt engagerande. Levande dialog, smarta berättarröster och snygga klipp mellan scenerna skall det vara för att göra mig nöjd. Och jag uppskattar den anglosaxiska nedtonade humorn, den som låter såväl karaktärer som romanbygget i sig vara ironiskt på ett elegant sätt. Inte sällan leder min svaghet för ironi till att det jag läser blir romaner där det inte alltid är så lätt att avgöra vem man egentligen borde heja på, där, kort sagt, gränsen mellan “onda” och “goda” är i det närmaste …ointressant.

Jag har många favoritförfattare som jag gärna återkommer till, men tre namn går utanpå alla övriga i den rena nöjesläsningen:

Elmore Leonard, Carl Hiaasen och Christopher Brookmyre.

Elmore Leonard är kanske den mest kände av de tre. En mängd av hans romaner, till exempel “Be Cool” och “Get Shorty” har ju gudbevars blivit film. Och han har faktiskt en gång i tiden kommit ut på svenska. En gång i tiden. I översättningar som inte riktigt gör språket rättvisa. Det är synd, för Leonard har verkligen allt jag önskar mig. Kampen mellan det goda onda och det onda goda, där gränserna suddas ut och smartast (med det egentligen godaste hjärtat) vinner. Hans dialoger är korthuggna och smärtsamt finessrika och miljöbeskrivningarna av närmast Hemingwaysk klass; toppen-av-isberget-stilen när den är som bäst. Leonard rör sig smidigt över olika tidsepoker och geografier men har en viss tyngdpunkt åt Floridahållet.

Den nästan 30 år yngre Carl Hiaasen levererar mer lättsam läsning, skriven med en penna som medvetet vässats till satirdrypande humor. “Tunga ämnen med lätt penna”, skulle jag kalla hans stil. Och jag gissar att åtminstone sju av tio baksidestextskribenter skulle använda ordet “frustande” när de beskriver hans språk. Hiaasens miljö är också Florida med omnejd, men karikatyrerna blir yvigare (Guvernören som lämnat sin post och egentligen hela civilisationen i protest mot hela skiten och nu lever i träskmarken varifrån han då och då återkommer för att uppfostra väl valda medborgare är bara ett exempel) och upplösningarna bitvis väldigt fantasifulla. (Själv älskar jag den måleriska fettsugningsscenen i Skin Tight).

Yngstingen i favoritsällskapet, skotten Christopher Brookmyre, är den minst kände och kanske den som roar mig mest. Första gången jag köpte en av hans romaner var en lycklig slump – omslagen var så outsägligt mycket fulare än någonting annat på Hatchards i London att jag var tvungen att plocka upp boken och läsa baksidestexten. Och sedan dess är jag fast. Antihjälten Jack Parlabane – undersökande, extremt otrevlig journalist – är en otroligt underhållande och motsträvig karaktär som man älskar att avsky. Den riktigt, riktigt onde skurken Simon Darcourt, är å andra sidan så fiffig att man på något vis får sympatier för honom trots hans känslokyla. Språket är mer än levande, det suger fast läsaren och miljöer och intriger bitvis rejält fantasifulla. Titlarna – vad sägs till exempel om “It’s all fun and games until some loses an eye” eller “Attack of the unsinkable rubber ducks” ? – är bara de värda en investering. Och det bästa sist: dialogerna!! Ingen skriver nordengelska/skotska som Brookmyre.

Så.

Åter till frågan.

Varför finns inte de här författarna på svenska?

Som läsare klarar jag mig personligen väl på att läsa dem på engelska, förstås. Men tänk vad trevligt om fler fick uppleva dem! Och i min roll som förläggare, gjorde jag faktiskt ett försök. Jag fick god kontakt med Elmore Leonards agent och tänkte att åldermannen i gänget, som är hyllad och uppburen på många ställen i världen, borde kunna lämpa sig för ett första översättningsprojekt. Så, med goda möjligheter att faktiskt kunna lägga vantarna på rättigheterna gjorde jag en första marknadsundersökning och intervjuade inköpsgrupperna på samtliga fyra stora bokhandelskedjor i Sverige.

Döm om min förvåning när jag berättade om Kalla Kulors möjlighet att få ta in Elmore Leonard till Sverige och den första reaktionen var “Elmore vem, sa du?” och en skog av fågelholkar runt konferensbordet.

När jag fått fyra liknande reaktioner la jag ner projektet.

Feghet?

Kanske.

En titt runtom på bokmarknaden ger besked om vad som tycks fungera i Sverige: STORA amerikanska bästsäljare som Grisham. Traditionella brittiska namn i traditionella brittiska miljöer. Några enstaka toppnamn från icke anglosaxiska länder. Och några death wish-projekt från mindre och medelstora förlag där entusiasmen styr.

Kanske borde jag ta upp kontakten med Elmore Leonards agent igen och frälsa er andra.

Eller skall vi nöja oss med Kindlebutiken?

 

Hans-Olov Öberg

 

3 Kommentarer

  1. Jag tycker absolut att du ska försöka få Elmore Leonard utgiven igen. Det måste ha kommit en ny generation inom bokhandeln som inte känner till Leonards storhet. Kolla med biblioteken och deras utlåningssiffror och med folk i Svenska Deckarakademin. Jag tror säkert det finns många som skulle köpa böcker av Elmore Leonard om de visste att det fanns några nya och bra att hitta på svenska. Och jag skulle gärna ställa upp som översättare.

    Anmäl!

    12 augusti 2012 9:46

    Nils Larsson

  2. Visste inte inköparna vem Elmore var? Öhum? Not bloody likely mate…..
    Däremot vet vi med oss att de klassiska jänkarna är mycket svårsålda. McBain, Ellroy, Wambaugh, Pelecanos mfl verkar helt inte nå sin publik i Sverige. Vi har försökt, tro mig.
    Brookmyre är kul, men inget han har skrivit har överträffat “A Big boy did it and ran away” tycker jag. Känner en Bonnierman som älskar honom också, men som inte lyckats övertala sitt förlag till utgivning.
    Men visst är det trist med Sweden Crime-dominansen. Alla är ju inte direkt Roslund & Hellström eller Johan Theorin….

    Anmäl!

    12 augusti 2012 12:31

    JZ

  3. Det är möjligt att de klassiska jänkarna är svårsålda och att bokhandlarna bränt sig. Se bara på numera avsomnade Kriminalförlaget som satsade stort på sådana för några år sedan. Men det är synd att det kanske finns så många bra böcker som inte blir översatta. Det skulle behövas någon riktig eldsjäl nu när Jan Broberg och Iwan Hedman är borta, som vågar satsa lite grann. Förlag som försöker som Boströms och Minotaur blir snabbt uppköpta av Forum. Varför går Connelly och Cornwell bra i Sverige men uppenbarligen inte Deaver, som verkar sjunga på sista versen? Att böcker säljer som smör i USA och England innebär inte automatiskt att de gör det i Sverige. Det är inte lätt att vara förläggare.

    Anmäl!

    13 augusti 2012 18:49

    Nils Larsson