Fasandreperne

Här är en ny bekantskap för mig. Jussi Adler Olsen.

Romanen har två huvudpersonen, problemlösaren Carl Mörk, och Bagladyn Kimmie som egentligen är en fd jetset tjej som brutit med sitt ursprung. Hon har en mission i livet.

Det handlar om ett ungt syskonpar som för tio år sedan mördades, och där mördaren anmälde sig själv långt senare. Vägarna korsas för Carl Mörk och Assad, hans assistent, när saken hamnar på deras bord. Avdelning Q, som arbetar med olösta fall. Men – är detta verkligen olöst? Någon har tagit på sig skulden och sitter av straffet. Hur har mappen hamnat hos Carl. Ingen känns vid saken. Carl blir mer och mer intresserad.

Historien vecklar ut sig till en veritabel orgie i mord…

Detta inlägg är publicerat under Allmänt, Böcker, Recension av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.