Patricia Cornwells Scarpetta-böcker och Elizabeth Georges Lynley-böcker är de enda serier jag otåligt väntar på nästa bok från och vakar över release-datum (givetvis i pocket dock, eftersom jag i stort sett bara läser pocketböcker – jag älskar pocketformatet på alla sätt och vis: de ser ut som små karameller, de är enkla att ta med i väskan för de är en så behändig storlek och de är dessutom inte lika tunga som hårdböcker). Book of the Dead är den senaste i Scarpetta-serien, och för mig är det svårt att blogga om bara denna bok – den är ju liksom en del i ett större sammanhang.
Kay Scarpetta är, för de av er som inte stiftat bekantskap med henne, någon form av rättsläkare, bäst i sin kategori men med ett minst sagt stormande privatliv. Då Scarpetta obducerar diverse mordoffer är böckerna på sina ställen riktigt grafiska och äckliga. Personligen fixar jag inte att läsa sådant, och just dessa passager tar jag därför väldigt lätt på. Man kan ju då undra varför jag ändå älskar dessa böcker (med tanke på Scarpettas yrke menar jag). En av anledningarna är att Cornwell är en mästare på att skapa spännande intriger. De första elva böckerna i serien (Postmortem, Body of Evidence, All That Remains, Cruel and Unusual, The Body Farm, From Potter’s Field, Cause of Death, Unnatural Exposure, Point of Origin, Black Notice och The Last Precinct) är i mina ögon helt brillianta och sätter ribban högt. De tre följande böckerna (Blow Fly, Trace och Predator) var för äckliga för mig vilket tog bort läslusten. Men är man mer starkmagad än jag kan man nog få ut en hel del även av dessa. I Book of the Dead har Cornwell ryckt upp sig igen och även om jag inte tycker att den är riktigt uppe i samma standard som de första elva är den trots allt ytterst läsvärd.
Cornwell har under seriens gång gjort två ganska stora stiländringar. Den första var hoppet från första till tredje person (istället för ”jag” är det nu ”Scarpetta”) vilket jag gillar. Den andra är från imperfekt till presens vilket jag starkt ogillar – varför väljer man att skriva i presens? Förmodligen för att öka känslan av att man är ”på plats” och för att få boken att kännas mer som en actionfilm (Da-Vincikodsinfluens månne?). Detta förstärks ytterligare av att Cornwell även använder sig av ett mer korthugget språk i de senare böckerna. Båda greppen känns i vilket fall överflödiga då Cornwell är så skicklig på att bygga upp spänning ändå.
En annan anledning till att Cornwell är svårslagen är att bihistorien där vi följer Scarpettas, Lucys, Marinos och alla andras öden genom böckerna är både intressant och spännande. Av just denna anledning tycker jag det är av största vikt att man läser böckerna i rätt ordning. Du kan givetvis välja en i högen och läsa som en fristående deckare och ändå ha stor behållning av den. Skulle du efter denna få mersmak har du då dock förstört lite av nöjet med överraskningarna som kommer genom karaktärernas levnadsöden – och dessa är många! En del av mordhistorierna fortsätter dessutom genom flera böcker, och väljer man en av dessa som fristående kan man nog få lite problem med att få ihop historien helt (Book of the Dead tar exempelvis vid där Predator slutade, och även om historien i sig är ny, är en hel del av bifigurerna, som Dr. Self, gamla).
Det här blev ett långt inlägg, men eftersom Cornwell, trots sina brister, är en av mina absoluta favoritdeckarförfattare, tycker jag absolut att hon var värd ett något mer utförligt inlägg… 🙂