När jag sätter tänderna i Kvinnan på 10:e våningen har jag ingen aning om att det är Karins andra thriller. Jag vet inte vem hon är, så enkelt är det. Sådana småsaker hindrar mig ingalunda från att läsa en bok. Jag är alltid lika nyfiken när jag slår upp första sidan.

Ganska snart inser jag att boken är annorlunda. Jag brukar ägna mig åt att kartlägga intrigen när jag läser en bok. Jag glömde helt bort det den här gången. Handlingen är så absurd att jag bara läste och läste. Om Ellen Elg, en svensk biståndsläkare på ett sjukhus i Vietnam. Ellen drar på sig sin cykelhjälm och trampar genom Hanoi till sjukhuset. En arbetsplats där personalen är hyfsat skum. Chefsläkaren och översköterskan uppför sig mycket märkligt, och de håller noggrant Ellen på en armlängds avstånd. Ellen noterar att så gott som varenda födelse där hon inte själv är med vid förlossningen,  resulterat i ett dödfött barn. Ellen misstänker hygienproblem, men tillåts inte undersöka saken.

När en svensk man ramlar ner för en hotellbalkong, en svårt blödande ung flicka avvisas från sjukhuset av översköterskan och en gammal cigarettförsäljerska bevittnar hur en kvinna vid en parkbänk om och om igen lämnar över spädbarn i sportbagar till västerlänningar tätnar mystiken. Och jag undrar hur det står till med världen.  Är jag lika naiv som Ellen Elg? Svenskt dum och naiv?  Boken känns väldigt dokumentär, det är det som är det ruggiga. Väl medveten om att den inte är det, men faktiskt bygger på en verklig problematik, (som Fru Marklund kunde sagt) vänder det sig i magen flera gånger.  Men hallååå…. Hohooo… Kan det vara såhär?  Jag känner att jag per omgående bör ta mig till Hanoi och ta tag i problemet. Man kan anta att det är just den känslan Karin Alfredsson velat uppnå hos oss läsare. GRATTIS! Du lyckades med mig.

 Boken är läsvärd – har du inte redan gjort bekantskap med Karins andra thriller, så har du den upplevelsen framför dig.  Själv bara måste jag försöka få tag i hennes debutbok ”80° från varmvattnet”.