Norsk Noir

Norsk Noir

Norsk Noir

Norsk Noir

Den norske kriminalförfattaren Torkil Damhaug har verkligen överträffat sig själv i den nya boken En femte årstid. Samtidigt som jag känner igen Torkils speciella berättarteknik så skiljer sig denna roman från hans tidigare. Den är en lite råare, skräcken tar mer plats än de typiskt Damhaugska psykologiska personteckningarna och hans djuplodande neddykningar i sina karaktärers inre. Relationer som irrar sig kors och tvärs finns dock kvar och är en fantastiskt givande del i läsningen. Kanske kan vi kalla genren ”Noir Existentielle” ?

En femte årstid utspelar sig under 38 år och är förlagd till en mindre ort utanför Oslo, Hammerdal, där en gammal takpappsfabrik är skådeplatsen för dramat.
Fyra ungdomar, drogpåverkade, kommer på den lysande idén att stänga in en lite tråkig, efterhängsen klasskamrat i källaren i den nedstängda och ganska förfallna fabriken.

I korthet så dör en av dem, en försvinner och de andra ställs inför konsekvenser de inte kunnat föreställa sig. En av ungdomarna har en far som är högt uppsatt polis, en annan har en far som är en dömd mördare i psykiskt tvivelaktig balans.
Damhaug lyckas verkligen få skinnet att knottra sig och det är med svårighet jag lägger ifrån mig boken när väckarklockan tickar mot 03.30. En vardagsnatt…

Detta inlägg är publicerat under Böcker, En bok, Recension och märkt , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.