Om jag har räknat rätt är detta den sjunde boken i deckarserien med Greger Thulin i spetsen.

Ramona Fransson tillhör den lyckliga skaran författare som hittat sin egen röst och sedan upptäckten hållit fast i den. Hon har ett helt eget, berättande, sätt att skriva som sannolikt delar upp läsarna i två läger – de som gillar det och de som gillar det mindre. För min egen del tycker jag det är uppfriskande, det blir väldigt lättläst och går dessutom väldigt fort att läsa.

Fransson gillar dessutom att börja sina böcker med ett persongalleri där de flesta karaktärer presenteras lite kort. Varför. VARFÖR!? Gör inte fler författare detta? För oss som läser ungefär en bok i veckan händer det ibland att man tappar bort en karaktär, eller så glömmer man på vilket sätt den hör ihop med de andra. Då är det underbart att kunna slå upp karaktären på två röda, istället för att behöva leta sig tillbaka i boken för att försöka hitta informationen man glömt.

Handlingen

Som med de flesta böcker från Fransson har hon byggt upp intrigen kring ett ”tema”, denna gång är det trafficking och människohandel – eller med andra ord ”köttet” (term som används i boken).

Temat i sig är starkare än i Franssons tidigare böcker. Det blir mycket känslor och det blir obehagligt på ett sätt som ger en klump i halsen. Det tar dock bort lite av spänningen, även om det i stället blir väldigt gripande.

Rent objektivt är detta nog Ramona Franssons bästa deckare, så här långt i karriären, även om jag själv nog föredrar hennes senaste föregångare.

När vi kastas in i handlingen är Greger Thulin på Stenungsbaden Yacht Club för ett avslappnande spabesök. Men knappt hinner han pusta ut förrän han får ett telefonsamtal. En kvinna har hittats död – på just Stenungsbaden Yacht Club…