Men herre guuuud Senora…

Ordbok? Nix. Här handlar det om familjen Hybris, som glatt och obekymrat emigrerar till främmande land där vi förstås inte talar tungomålet, utan ordbok.

Klokt? Tja. Det har gått rätt bra. Jag tänkte mig en dag en tidning som såg ut lite som vår svenska Misstänkt. Jag gjorde ett försök att på min mycket rudimentära spanska förklara för den gamle mannen vilken tidning jag ville ha och langade fram de 1.09 EUR som alla veckotidningar kostar i detta land. Mannen stoppade snabbt ner tidningen i en brun helt neutral papperspåse. Hmm. TJUUUSIGT…tänkte jag. Väl hemma igen slängde jag påsen på vardagsrumsbordet och slog mig ner bredvid sonen, i soffan. Satt en stund och funderade över vad som får killar som Jo Nesbö att skriva som han gör. Har just läst klart en annan roman, inte kriminalroman, men där skrivsättet påminner inte så lite om Jos.

Sonen i Familjen Hybris tar papperspåsen, drar fram tidningen och ser först förväntansfull ut. Sedan förvånad, varpå i en viss förlägenhet spred sig över gossens ansikte, innan förvirringen släpper och han räcker sin moder tidningen med en svårt NEDLÅTANDE blick.

Vad jag köpt? En så kallad ”Herrtidning”…

Detta inlägg är publicerat under Okategoriserade av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.