I’m shaken, not (only) störd…

Craig ersätter Blanchet som Hercule Poirot i nästa film.

Hur hade det känts? Malplacerat? Då är det samma känsla som stormkokar inom mig efter gårdagens BONDpremiär. Daniel Craig är inte James Bond.  Lika lite som han är Poirot.  Daniel Craig är en klockren Rambo.
Och vem i hela världen har gett sig på manuset? Det finns endast en mycket svag antydan till plot. Nåja, det har väl aldrig varit storyn som gjort filmen när det gäller just Bond. Det finns iallafall ett mordförsök i årets upplaga av Bond. Det är allt. Resten är en killers road show. En sur, grinig och konstant våldsam och mördande 007 flyger runt i världen och dödar. Lekfullheten? Finessen?  De aristokratiska, töntiga små egenheterna vi vant oss vid och  superduper gadgetarna? Var är damerna?  Ja, och slipsknuten som genom de 19 första filmerna rättas till med precision efter alla biljakter, slagsmål och explosioner? Q ? Vem har tagit sig friheten att helt stryka Q i Craigs 2 filmer ? Q!
Kvar blir en rå våldsrulle utan finess. HELT utan.  Sorgligt.
Bond, arrogant  kvinnotjusare, är död. Rambo råskinn har nästlat sig in.  Hur kunde det hända? Tidigare filmer har ungarna uppskattat från 10 års ålder. Det var när de var tillåtna från 15.  Nu när blodet sprutar i var och varannan scen och den gode agenten mördar på löpande band istället för av nöd, har åldersgränsen sänkts till 11. Eh? Hur tänkte ni här?
En enda fyndighet i hela filmen. Man får anta att det är en hyllning till gamla goda tider att döpa en birollskvinna till Strawberry Fields.  Det kunde ni besparat er.  Sorry,  en enda fyndighet räcker inte. Det blir malplacerat.  Precis som Craig i huvudrollen. Tyvärr.

Vän av ordning funderar nu – är det samma människa som efterlyser ordning och reda i den ultimata serieproduktionen, som tidigare skrivit om sin motvilja mot deckarserier ? Japp. Så inkonsekvent är jag.

Detta inlägg är publicerat under Allmänt och märkt , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.