Hela intervjun med Mari Jungstedt

Hur kom det sig att du började skriva deckare?

Journalisthögskolan gav mig kunskapen att skriva och självförtroende att känna att jag kan. Därmot hade jag inte tid. Det tog några år innan jag kände att jag kunde ta tag i den gamla drömmen att skriva. Jag var då van att skriva 15 sekunders snuttar, och skrev jag något som drog ut på 20-30 sekunder så tvingades jag stryka, redaktören tyckte genast att jag blommat ut alldeles för mycket. Jag hade ett uppdämt behov att få skriva längre. När barnen vuxit till sig lite, och huset var byggt, hade jag plötsligt tid att skriva på mina lediga dagar. Att det blev deckare är väl för att jag älskar deckare själv, och för att jag tycker att deckaren är en jättebra form för att beskriva saker som samhällskritik och relationer. Det som intresserar mig är relationerna. Det psykologiska, med frågan vad som egentligen ligger bakom brottet, vad som gör att en människa kan begå det värsta av brott. De frågorna intresserar mig.

En annan sak är att det bästa jag vet är en bok som man inte kan sluta läsa, man bara måste läsa färdigt, och det var en utmaning för mig att undersöka om jag kan skriva så, om jag kan fånga en läsare så att den bara måste fortsätta läsa.


Hur har bakgrunden som nyhetsjournalist påverkat ditt skrivande?
Det finns många fördelar med att vara journalist i grunden. Vi får lära oss rensa, och det handlar väldigt mycket om att skära bort när man skriver en bok. Rensa fram den historia du egentligen vill berätta, se till att inte trassla in sig i de tusen stickspår som alltid dyker upp. Uttrycket ”kill your darlings” är viktigt och nödvändigt.  En journalist får läras sig att ta fram en klar berättarlinje och att driva den framåt.  Det är något som man har jättestor nytta av.

Bakgrunden som nythetsjournalist syns i mina böcker. Mina korta kapitel som i princip beskriver en scen i taget. Det är inte medvetet, utan min berättartekniska stil som jag har med mig från nyhetstiden.

En annan sak som man har med sig lite gratis från tv-journalistiken är att fånga publiken. Har du tänkt på att man ibland kan komma på sig med att ha sett en hel rapportsändning, för att sedan inte kunna säga vad något av inslagen handlat om? Man har suttit där och mentalt somnat in!  Det är något som man som tv-journalist måste träna mycket på, att starta inslaget med något som fångar och håller kvar tittaren. Likadant måste man göra när man skriver en bok. Fånga direkt! Anslaget berättar för läsaren vad som komma skall.

Är det skillnad på kraven från läsaren/tv-tittaren idag mot för kanske trettio år sedan- måste det går mycket fortare idag, är tålamodet kortare?

Absolut! Det är stor skillnad. Utbudet är så stort nu mot förr, och toleransen mot sävlighet eller en dåligt skriven text sjunker. Samhället går också i snabbare takt över lag, nu.  Tempot i livet är högre och då måste underhållningen följa med i utvecklingen också.


Hur ser publiken ut för dina böcker?

Ja, det är lite kul. Jag har läsare från 15 år och uppåt. Det är roligt att lyckas få ihop en historia som passar alla.

Du har inte skrivit några barn- eller ungdomsböcker. Om du skulle göra det, skulle din skrivteknik behöva ändras?

Jag tror jag skulle ha samma anslag, det vill säga försöka fånga intresset omedelbart. Korta kapitel med cliff hangers i slutet skulle troligen vara ännu viktigare för yngre läsare. Nej, arbetssättet skulle nog se ungefär likadant ut.


Finns det ett recept på hur många mord som bör ingår i en bra deckare?

Nej, det tror jag väl inte! Det är den berättade historien som styr.  I mina böcker försöker jag lägga en psykologisk aspekt på det hela, jag vill beröra den som läser.

Men om man tittar på en tv-deckare från 80-talet så dog en person och det tog en timmes programtid att lösa mordet. Idag dör 3-4 i varje program och tar samma programlängd att lösa.

Ja, det är en intressant utveckling. Det har nog också med tempot vi pratade om innan att göra. Det blir gäsp och suck om det går för långsamt. Det är nog därför man får ta livet av någon mer då och då. För att hålla intresset hos tittaren uppe. Tänk ändå vad spännande och actionfyllt  Snobbar som jobbar var, när det begav sig… Idag somnar jag nästan.


Hur får du inspirationen till dina berättelser?

Till den första, Den du inte ser, som har ett mobbingtema, har jag hämtat det från min egen barndom. Hur jag upplevde att bli mobbad. Nu är ju det som händer rent extremt i boken, men det jag vill säga, och belysa tydligt, är vad som händer om vi som vuxna inte tar barnen på allvar och ser till att styra upp eländet när det händer. Det duger inte att sopa barn och ungas problem under mattan och tänka att det löser sig. Det gör kanske det, men inte alltid. Jag vill visa på vilka förödande konsekvenser saker kan få som inte tas om hand. Barnen måste få vuxenstöd när det händer dem något. Vi vuxna måste ta ansvar för barnen, se dem och stötta dem. Vi måste lyssna mer på barnen.

Det är väl ett slags genomgående tema i mina böcker, de handlar någonstans om det utsatta barnet, hur barndomen påverkar vilka vi är och vad vi gör som vuxna. För mig är det minst lika intressant som själva kriminalhistorien.

Har du funderat på att skriva ungdomsböcker?

Jag har fått förfrågningar, men just nu skriver jag om Knutas, och det är roligt. Kanske i framtiden, vi får väl se. Det skulle vara roligt.


Hur ser kriminalromanen som genre ut idag?

Det känns som att genren utvecklats mycket, och har blivit så mycket bredare. Många fler romaner nu än förr räknas till det som förlagen kallar Spänningslitteratur.

Det handlar om allt från att reda ut spädbarnsdödlighet, till romaner som inte har en enda polis i handlingen, som t ex Karin Alvtegens böcker. Bredden är enorm nu. Det innebär att det lockar fler läsare, sådana som inte tycker om traditionella pusseldeckare eller deckare alls, kan nu hitta intressant litteratur i spänningsgenren. Marklunds, GW Perssons och Stieg Larssons försäljningsframgångar med både böcker och film och tv ger genren status och fungerar upplyftande för oss andra också. Alla svenska deckarförfattare åker med på framgångståget.

Att många av böckerna filmas gör att ytterligare en större publik nås, och det gynnar också genren. Nu är det viktigt att vi som deckarförfattare ser till att utveckla oss, så att vi inte fastnar i gamla fungerande hjulspår.

Deckarakademin, vad har den för betydelse?

Ingen aning. Jag har ingen kontakt med dem och vet inte precis vad de gör. Det är helt klart så att deras pris har betydelse, men i vilken omfattning kan jag inte uttala mig. Det uppmuntrar oss författare att vi har den här akademin som delar ut sitt pris.


Finns det något förebild för Knutas?

Javisst, det är Gösta Svensson. Han är numera pensionerad kriminalchef i Visby. När jag hade skrivit lite på den första boken, utan att någon visste att jag skrev egentligen, så kände jag att jag bara måste prata med en polis. Trovärdighet och rimlighet är viktiga, så jag kontaktade helt enkelt chefen för krim i Visby, och det visade sig vara just Gösta Svensson. Det lite roliga var att det i den tiden inte precis fanns några deckare om Gotland, bara en av Jan Mårtensson.

Jag frågade helt enkelt om jag fick komma ut och ställa lite frågor, noga med att poängtera att det är ett försöksprojekt, och att det antagligen inte kommer att bli något av det. Han var hur gullig som helst, och han är Knutas. Precis samma aura, han till och med ser ut som Knutas även om han är lite äldre. Det har gått så långt nu så att Gösta idag undertecknar sina mail till mig med namnet Knutas.

Hur svårt är det att komma in och få den här typen av hjälp från lämpliga yrkesgrupper, för att göra research till en deckare?

Det har varit så otroligt fantastiskt lätt! Folk har varit så underbara och hjälpsamma så det är inte klokt! Jag har idag kontakter med kriminaltekniker, rättsläkare, advokater och poliser, och fast jag var helt okänd som författare när jag skrev på den första boken har dessa människor delat med sig av sitt kunnande till mig. Samarbetsviljan har varit helt makalös.

Idag kan man säga att jag har min fasta ”stab” av experter runt om mig, som jag kan fråga om allt möjligt, så nu går det ganska lätt. Gösta har ju gått i pension, som sagt,  men nuvarande krimchefen Frank, har klivit i hans skor, och hjälper mig mycket med bollandet. Ulf Åsgård är psykiater och gärningmannaprofil expert och vi har många långa samtal och jag får hjälp att reda ut rimlighet, vad som kan trigga ett visst beteende.


Hur viktig är researchen för dig?

Den är allt. Jag har pratat med alla människor jag behövt för att kunna skriva en scen, jag har varit på alla platser som jag skriver om, gått alla vägar. Vissa platser har jag fått kämpa hårt för att få komma till, men det är nödvändigt för att på ett trovärdigt sätt kunna återge stämningar och känslor. Jag är kanske väldigt petig med detta, men det är som jag ser det inte ens tänkbart att bara hitta på hur som helst.

Varför skriver du om Gotland?

Ja, det är djupt rotat barndomsminne först och främst. Jag var nio år när vi tältade på Gotland vid en strand. jag hade aldrig sett riktiga havet och var helt förtrollad. Den stranden etsade sig fast i mitt minne för gott. Det var precis den stranden som första mordet i min första bok skedde!

Utöver det så kommer min man från Gotland, och han har en enorm släkt och vi har bostad där. Förankringen är stark, och sedan några år har ett hus där. Jag åker tid mycket, för research eller för att skriva helt enkelt.

Dessutom är det rent tekniskt perfekt. Det är en ö, lite av det slutna rummet, platser och människor har djupa relationer till varandra och hänger ihop. Landskapet i sig måste man väl säga mer eller mindre inbjuder till brott! Det karga i norr, och sandstränderna som är öde större delen av året, raukarna och den grådisiga dimman. Gotlands historia inbjuder till forskning. Kunde inte vara bättre!

Med det sagt vill jag ändå poängtera att det är det psykologiska dramat, och brottet som är det viktiga, Gotland är bara en inspirerande ram. Historierna kunde ha utspelats precis var som helst.


Kommer alla böcker att utspelas på Gotland?

Njaa. Jag håller på att ta mig ut i världen… Nästa bok går vi ut lite från ön, även om historien strålar ut från ön. Det är så härligt att få bestämma själv!

Är samhällsdebatt viktigt för dig när du skriver dina historier?

Nej, inte direkt. Det finns andra som ägnar sig åt den agendan. Det som ligger mig varmast om hjärtat är istället det psykologiska dramat och relationer.


Om du skulle skriva en deckare där Knutas ska lösa ett fall tillsammans med någon annan problemlösare, dvs skriva ihop med en annan författare, vem skulle det vara?

Oj, jag vill nog inte skriva i team. Det som är så skönt med författarlivet är att jag får bestämma helt själv vad som ska hända, hur karaktärerna ska reagera och handla. Jag vill sitta på min kammare och fundera i min ensamhet. Men… kanske Mons Kallentofts Malin Fors i så fall. Jag tror de karaktärerna skulle kunna gilla varandra.

Fast, varför skulle man vilja skriva tillsammans med någon, egentligen? Andra ögon på texten är nödvändigt men bolla tankar och idéer gör jag hellre med min förläggare.

Har du bestämt på förhand hur många böcker om Knutas det ska bli?

Nej, det skulle jag aldrig göra. Jag vet helt enkelt inte hur många det kan bli. Kanske blir det en till, kanske blir det många. Kanske tröttnar jag, kanske läsarna. Varför skulle det vara intressant för någon (utom möjligen marknadsfolket på förlagen kanske) att veta det?


Får din familj läsa över axeln på dig när du skriver?

Nej, men jag bollar med min man, han är ett jättebra stöd och en tillgång när jag jobbar.

Jag tycker det är kul när barnen försöker läsa när jag sitter och skriver, men jag säger till dem. Jag kan inte skriva då.

Men så fort boken kommit slänger de sig på sängen och sträckläser. Det är kul.

Skriver du hemma vid köksbordet?

Nej, jag hade tidigare, i huset, ett arbetsrum där jag jobbade, men nu hyr jag en skrivarlya här intill, på samma gård. Det är jättebra! Jag går till jobbet och kommer hem igen. Det blir en mer markant avgränsning mellan hemliv och arbete som är bra.


Om du skulle tipsa mig om någon vi borde prata med, låta våra läsare lära känna lite mer, vem skulle det vara?

Ja, direkt tänker jag på Ulf, min gärningsmannaprofilexpert!

Mi på Deckarhuset tackar Mari för kaffe och pratstund! Och hela Deckarhuset tackar så klart Mari för att hon ställe upp på en intervju!

Vi vill även passa på att påminna alla om att Mari Jungstedts nästa roman, Den dubbla tystnaden, kommer ut om bara ett par veckor! (16/6)

Detta inlägg är publicerat under Intervjuer och märkt av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.

1 svar på ”Hela intervjun med Mari Jungstedt

  1. Pingback: Deckarhuset.se » Intervju med Mari Jungstedt

Kommentarer är stängda.