Det som vilar på botten

av Varg Gyllander

Nu ska vi se!

Det är hög tid för tredje boken om Ulf Holtz och Pia Levin. Kriminalteknikerna som med stor fascinationen löser brott med tekniska hjälpmedel. CSI och NCIS känns rakt igenom boken. Det är näst intill så att det förefaller vara enbart teknikerna som löser fallen.

Radarparet Holtz och Levin har vi mött två gånger tidigare, först i Somliga Linor Brister och sedan i uppföljaren Bara betydelsefulla dör. Karaktärbeskrivningarna har helt klart tagit sig. I debutromanen kändes de ganska tamt beskrivna, medan alla tekniska små, små detaljer i teknisk bevisning och miljöer helt tog överhanden.

I denna tredje bok är det tvärt om. Miljöerna är lite stereotypt beskrivna, det är lagom tekniskt för att inte jag som lekman ska haka upp mig i storyn, och karaktärerna har fått färg på kinderna!

Då och då har jag svårt att känna om det är brottet eller kanske främst kriminalteknikernas liv som är basen i romanen. Det gör ingenting. Jag till och med gillar det!

Största delen av historien är förlagd till ett kryssningsfartyg. M/S Vega har svårt att göra sig synlig på resenärernas radar. På Östersjön är konkurrensen stenhårt. Rederiet försöker en sista gång, de kommer på den ljusa idén att anlägga en djungel på fartyget. I denna konstgjorda, för att inte säga konstiga, miljö, hittas liket av en man. Holtz flyttar helt mot reglementet in i kaptens hytt för att undersöka brottsplatsen.

Levin jobbar på egen hand. Hon har fått en familjetragedi med tre döda på halsen. Hon biter sig fast, ger inte upp och hittar en skrämmande sanning bakom eländet som ”bara” ser ut som ännu ett massjälvmord.

Att Varg Gyllander kan sina saker har stått klart redan från debutromanen. Jag som var mycket kritisk mot den, måste säga att han i bok nummer två och ännu mer i denna rykande färska bok nummer tre finslipat sin skrivteknik.

Vargs historia drar in mig i sin värld. Precis lagom mycket. Han har hittat ett sätt att tala till mig. Orden ramlar på, mening efter mening, sida efter sida. Och jag märker det inte ens…

Me like !  (och lille vovven Tito också…)