Egentligen hade jag tänkt mig en ordentlig recension av romanen, men när jag nu läst färdigt den känner jag att det blir svårt. 

Finns det ingen story?

Jodå. Den är bara lite svåridentifierad.

Ingen problemlösare?

Joo, visst finns det en sådan. En advokat vid namn Póra Gudmundsdóttir, och så hennes sidekick, tyske beundraren Matthew.

Löser de inte brottet?  

Nähäää du, det får du själv ta reda på! Men så mycket kan jag säga att ordspråket ”även en blind höna hittar korn ibland” är det jag främst kommer att tänka på när jag följer Pora i jakt på den skyldige.

Om vi tänker oss Harry Hole, Colombo och Tom Barnaby som prickskyttar med pistol, så använder Pora hagelgevär i kulspruteversion. Jag blir rent snurrig av att följa henne runt i berättelsen.

Mitt huvud klarar inte av att huvudpersonen jagar skuggor kors och tvärs utan ens en aldrig så liten och väldold röd tråd. Inget av mötena och samtalen hon för med tänkbara misstänkta tar historien framåt.

Den stampar på första steget hela boken igenom.

Miljöerna är inte beskrivna till någon reda, inte ens jag som varit på ön och i trakterna där romanen utspelar sig får en känsla av närvaro.

Karaktärerna är så stereotypa att jag funderar på om det kan vara karikatyrer, och är det i så fall med avsikt?

Det är allt tur att smaken är som baken! För jämvikt i fallet Yrsa Sigurðardóttir läs också Veronicas inlägg i debatten.

Och framför allt – läs själv och bilda dig en egen uppfattning! Fast om jag varit du hade jag gått till biblioteket och lånat boken…