Nehä… den här föll mig inte alls i smaken 🙁 Jag älskade både Skumtimmen och Nattfåk, men den tredje Ölandsdeckaren från herr Theorin höll inte alls samma höga klass.
Blodläge handlar om porr… och älvor. Huvudpersonen är son till en man som under sin storhetstid drev något av ett porrimperium. Den tiden är dock förbi och ”porrdirektören” är numera en gammal man som pågrund av en stroke mest går runt som en snuskig zombie. Sonen är tillskillnad från sin far så långt ifrån en snuskgubbe man kan komma. Istället är han en ensamstående tvåbarnsfar som gör allt för sin cancersjuka dotter och trots att han alltid tagit avstånd från sin fars värderingar och verksamhet, ställer han även upp för sin far när det visar sig att han hamnat i fara… allt som saknas är en änglagloria…
Blodläge känns bitvis som en ”After School Special” med budskapet: Porr är fel! Budskapet blir så övertydligt att jag ibland tappade bort tråden i handling pågrund av alla pekpinnar.
Själva deckarhandligen är väldigt tunn. Istället är boken utspädd med ett antal sidohistorier, den största av dem handlar om en kvinna som går runt och försöker komma i kontakt med älvor… Theorin brukar ha ett inslag av det onaturliga i sina deckare och i vanliga fall tycker jag att det höjer upplevelsen. Den här gången funkar det dock inte alls lika bra. Bitvis blir det som att läsa en saga och all ”deckarspänning” försvinner…
.
Spoilervarning! Läs inte vidare om inte vill veta en detalj som kan påverka din läsupplevelse
Det finns VÄLDIGT få karaktärer i Blodsläge. Därför retar jag mig väldigt på att en av de viktigaste karaktärerna (gissa vilken det kan vara) presenteras först i slutet av boken. Det känns inte alls ok.
.
Läs Skumtimmen och Nattfåk istället, de är bland det bästa deckare som skrivits på svenska!
Det är alltid lika spännande hur olika man kan uppfatta saker. Jag håller med om att den här boken inte är lika bra som hans två första böcker. Änglagrejen är helt klart svagare än spökstoryn i nattfåk t.ex. men jag gillade den bisarra porr-storyn. Jag tror inte alls han försöker moralisera, jag såg det helt och hållet som en relationsstory mellan en far och en son som har/hade ett helt dysfunktionellt förhållande.
Det är ingen konventionell deckare det är helt klart. Jag har tidigare påpekat att Theorin rör sig i gränslandet mellan en ”vanlig” roman och deckare. Vad jag förstår av vad han själv säger så ser han sig som en romanförfattare som blandar in kriminalhistoria med det övernaturliga. Jag tror också att han efter den 4:e Ölandsboken kommer skriva en renodlad roman, tyvär…
Ah… det här säger en hel del.. från en artikel i SvD. http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/succe-med-sorgkant_4586961.svd
–Visst kan jag kalla mig för deckarförfattare, men jag blir alltid så invecklad i karaktärerna att brotten kommer i skymundan.