Elias Palm: Varför Rättsläkare?

Elias Palm belägrar deckarhuset: Elias Palm är rättsläkare (och fotomodell!) och debuterade 2010 med deckaren Corpus delicti. 2011 kom Causa mortis. Nu arbetar han på en ny bok som kommer till årsskiftet. Läs Saras recension av Corpus delicti här…

 

Varför rättsläkare?

Inte helt sällan får jag frågan varför jag valt att arbeta som rättsläkare. Många tycks förundras över hur man som läkare, efter en lång utbildning väljer att överge patientkontakten för att istället omge sig av ond, bråd död.

 

Men enligt min mening är jag som rättsläkare egentligen är ganska förskonad från döden. Den har ju redan kommit och gått.

 

Till skillnad från mina läkarkollegor som arbetar med patienter på sjukhus slipper jag ju ge besked om obotliga sjukdomar eller informera anhöriga om dödsfall. Visst har jag en hel del kontakt med anhöriga till dem som jag obducerat, men oftast först efter en tid då sorgen hunnit blekna en aning.

 

Dessutom arbetar man som rättsläkare med så oerhört mycket mer än bara obduktioner. Det praktiska arbetet i obduktionssalen upptar i själva verket en liten del av min vardag. Lyckligtvis trivs jag utmärkt med dessa måhända något blodiga, men närmast hantverksmässiga arbetsuppgifter. Läkaryrket är visserligen ganska akademiskt men det finns ett stort lärlingsinslag i utbildningen. Den första tiden handlade det väldigt mycket om att lära sig hantverket och tycker man inte om att arbeta med händerna skall man inte överväga att bli rättsläkare. Med tiden har jag blivit ganska bra på hantera såväl knivar, skalpeller och sågar. Med det var inte på grund av någon dragning till dessa redskap som jag valde den rättsmedicinska banan.

 

Arbetet

Även om jag ofta tvingas erkänna att det mesta som man ser på teve om hur en rättsläkare arbetar inte alls stämmer, så vill jag gärna poängtera att vissa av mina uppgifter är precis lika spännande som de är i filmens värld.

 

Liksom många andra läkare har vi också en jourlinje. Man är då jour en vecka i stöten, men lyckligtvis är störningarna tämligen få. Dessutom är det av naturliga skäl sällan oerhört bråttom. Oftast är det polisens kriminaltekniker som vill ha en kropp undersökt på en fyndplats. Det rör sig då framför allt om att försöka fastställa dödstidpunkten och vid spaningsmord ge utredarna en fingervisning om vilken typ av våld den avlidna kan tänkas ha blivit utsatt för. Trots att jag varit på mängder av brottsplatser får jag fortfarande samma overklighetskänsla när jag närmar mig avspärrningen. Kanske beror det på att situationen är så pass lik de jag sett i teveserier som liten. Någonstans inombords undrar jag fortfarande hur i all världen jag hamnade här.

 

Uppdraget

Av de kroppar som undersöks av rättsläkare har bara en bråkdel blivit mördade. Av de cirka femtusen rättsmedicinska obduktioner som landets dryga tjugofem rättsläkare utför varje år har ungefär hundra blivit mördade. Resten av fallen utgörs av en brokig skara dödsfall med den gemensamma nämnaren att polisen vill utesluta mord. Oftast rör det sig om oväntade eller onaturliga dödsfall. Vårt uppdrag är att undersöka dessa kroppar för att finna tecken på annans inblandning. För min del är det bland dessa fall en stor del av utmaningen vilar. För även om polisen brottsmisstanke i dessa fall ofta är ganska låg så måste jag förbli lagom misstänksam och en smula paranoid. En strypning skulle exempelvis kunna maskeras som en hängning osv.

 

Böckerna

I min första bok Corpus delicti la jag stor vikt vid just denna närmast filtrerande del av arbetet. Under mina första år på jobbet insåg jag var kryphålen i systemet fanns och hur man skulle kunna kringgå dem för att komma undan med ett brott. Utifrån detta ville jag skriva en spänningsroman och samtidigt ge en nyanserad bild över mitt arbete. Jag såg det som en utmaning att skriva en bok där läsaren själv skulle få kunskapen för sen kunna dra sina egna slutsatser. Den undervisande tonen gör att jag idag ibland rekommenderar boken som ett komplement till kurslitteraturen när jag undervisar på läkarlinjen och på polishögskolan.

 

Under min specialistutbildning valde jag att förlägga delar av tjänstgöringen till USA. Dels var jag nyfiken på hur deras system fungerade och dels ville jag se hur man som svensk rättsläkare stod sig mot de amerikanska kollegorna. Jag tillbringade därför en månad på Office of Chief Medicial Examiner i New York och fick under denna tid följa det dagliga arbetet på avdelningen. Det var en erfarenhet jag verkligen inte skulle vilja vara utan. En av de viktigaste lärdomarna var däremot att skillnaderna mellan deras och vårt arbetssätt var förvånansvärt få.

 

Den andra boken Causa mortis (Dödsorsak) utspelar sig till viss del i New York och jag tar där sikte på att utforska den dunkla gråzon som omger de dödsfall där dödsorsaken tycks uppenbar. Min huvudkaraktär rättsläkaren Ella Andersson får i den andra boken ett uppdrag att som oberoende läkare utföra en så kallad reobduktion, d v s yttra sig över en redan obducerad kropp. Undersökningen är beställd av en organisation som tycks veta mer än vad polisen gör och tror det finns anledning att betvivla den ursprungliga dödsorsaken.

 

Kring årsskiftet släpps min tredje bok – Memento mori. Det är den avslutande delen i trilogin om Ella Andersson. I den tar jag steget fullt ut och drar igång en massiv mordutredning som involverar den organiserade brottsligheten och som berör den rättsmedicinska avdelningen på ett alldeles speciellt sätt…

 

Elias Palm

 

1 Kommentar

  1. Men hur har jag missat dina böcker? Jag som tycker det med rättsmedicin är otroligt spännande och fascinerande. Jag tror jag måste uppsöka en bokhandel nu :-)

    Anmäl!

    13 augusti 2012 13:58

    Veronica

    Veronica