Tove Alsterdal

Tove Alsterdal belägrar deckarhuset: 2009 skrev journalisten och dramatikern Tove Alsterdal sin första deckare Kvinnorna på stranden. (Läs Mis recension av boken här…) I våras kom hennes senaste bok I tystnaden begravd.

——————————————————————

När jag kommer till Tornedalen, som alltid om sommaren, går jag först ner till älven för att känna att jag är här. Vid älvstranden är himlen närmare än någonstans, och världen alltid i sikte.

 

När min äldsta moster föddes var det Tsar-Ryssland på andra sidan, bara några hundra meter bort. Min mamma hade just fyllt sexton när gårdarna brann på den finska sidan, i tyskarnas vedergällning under andra världskriget. Inte långt härifrån åkte Lenin släde över isen när han skulle hem och göra revolution.

 

Det är det här Tornedalen jag ville skriva i min senaste bok, I Tystnaden Begravd. Det är Sverige, men ett annat Sverige, präglat av gränsen mot öst. En plats där historien vibrerar under ytan, där konflikterna varit starkare och drömmarna vilda, och där jag alltid har ett svar på frågan: Vems är du?

Elsas dotter svarar jag, och sedan är den saken ur världen. Alla vet. För mig är kriminalromanen sällan bara underhållning, den är platsen, den är tiden, och invecklat i gåtan kan det rymmas de största historier som växer och dröjer kvar, om världen och samhället och vad det är att vara människa.

 

När jag skriver det här sitter jag i en lånad sommarstuga och ser ut mot ett av husen i min roman. Fönstren är mörka och panelen sliten, det har stått tomt i decennier, men är så fullt av berättelser att det ändå inte känns öde. Alla möbler är kvar, alla gåtor. Där fanns en man som reste till USA och återvände efter 21 år. Ska du ha kaffe? frågade hustrun när han kom. En annan som reste skickade aldrig hem en penny och lämnade efter sig några generationer av svek. I min kriminalroman går det en kvinna där inne och väntar, kanske hela livet, på att hennes älskade ska hämta henne till Sovjet-Karelen.

 

Jag har skrivit in hennes längtan och spisens värme i det där huset, skrivit min barndoms ödegårdar till liv. När barnen frågar hur det ser ut därinne, vet jag inte längre säkert vad som är verkligt och vad jag har hittat på.

 

Och jag tänker på Maria Lang, som lika starkt som mina egna barndomsminnen har gjort den svenska sommaren till vad den är. Ett myternas landskap som doftar Kung Liljekonvalje av dungen, som är Mörkögda augustinatt och Rosor, kyssar och döden, som är svarta skogssjöar där hemligheter vilar på djupet och övervuxna jordkällare med benrester i. Och huset mittemot blir aldrig bara ett hus igen.

 

Tove Alsterdal

 

Kommentering avstängd