Olle Lönnaeus: I sommar har jag grunnat på inledningen till min fjärde roman…

Olle Lönnaeus är aktuell med sin tredje roman ”En enda sanning”.

Så här skrev DN i sin recension: ”Ja! Precis så här ska man beskriva storpolitiken och de stora dagsfrågorna: genom enskilda människors vardagliga öden.”

Olle Lönnaeus har varit journalist på Sydsvenskan i tjugofem år. Han bor i Lund och arbetar i Malmö. Hans två tidigare romaner ”Det som ska sonas” och ”Mike Larssons rymliga hjärta” är översatta på tio språk. Läs Lindas recension av ”Det som ska sonas” här…

 

Dagens gästförfattare: Olle Lönnaeus 

 

I sommar har jag grunnat på inledningen till min fjärde roman.

Den som ännu inte är skriven.

Första meningen är avgörande. Den ska på ett ögonblick förflytta läsaren i tid och rum. Väcka hennes nyfikenhet, få henne att undra.

Som ung journalist lärde jag mig detta: Fångar du inte läsaren i ingressen så har du förlorat henne.

Det finns med andra ord anledning att väga orden, ja varje bokstav, på guldvåg.

För mig är den första meningen alltid knuten till en bestämd plats. Det är när jag tar mig dit – i tankarna och i verkligheten – som meningen tar form.

Så här börjar min första roman ”Det som ska sonas”:

”Tre blixtar och tre dån, sen kommer regnet.”

Just det här regnet faller i Fyledalen mellan Tomelilla och Sjöbo, över ån som ringlar genom sanka hagar. Strax ovan de skogsklädda åsarna brukar rovfåglar kretsa. Platsen sätter fantasin i rörelse. När molnen tornar upp sig och åskan mullrar, ja då måste någon dö.

Öppningsscenen i min andra bok ”Mike Larssons rymliga hjärta” är förlagd till ett betydligt torftigare ställe: ett besöksrum på Kirsebergsfängelset i Malmö. Efter två år bakom galler möter Mike en anslående frivårdsinspektör.

”Mike Larsson hade nog aldrig plockat upp det där tummade fotografiet ur plånboken och visat det för frivårdsinspektören om hon inte haft så stora bröst.”

I inledningen av min senaste roman ”En enda sanning” rasar den värsta stormen i mannaminne över Österlen.

”Strax efter midnatt knuffade Joel Lindgren upp dörren och klev ut på farstutrappan för att lyssna på stormen.”

Bara vi som har vuxit upp i detta hörn av Skåne vet hur ett oväder låter därute. Det dånar och ylar, snön fyker över böljande åkrar, folk hukar i stugorna, byarna lamslås och bara arméns bandvagnar kan ta sig fram för att rädda nödställda.

Jag vet exakt var Joels ruffiga kåk ligger. En bit norr om Tomelilla, uppåt Spjutstorp till, utslängd på en åker. Det är där han tar emot telefonsamtalet, det är därifrån han ger sig ut i stormen och irrar runt tills han når fram till sin far Mårtens hus – och hittar honom hängande i en krok i taket.

Min fjärde bok finns ännu till största del bara i mitt huvud. Men jag har funnit platsen där den ska börja.

Vårt sommarhus är beläget i Verkeåns dalgång som klyver Brösarps backar. Korsar man den lilla grusvägen och går genom skogen kommer man fram till Ravlunda skjutfält, som breder ut sig ner mot havet. Dofter av backtimjan, gulmåra och fårskit kittlar i näsan. Alldeles nere vid sandstupet står en dunge med ekar

Det är en vacker plats att slå sig ner, blicka ut över havet och tänka.

 

Olle Lönnaeus

 

Kommentering avstängd