Jesper Ersgård: För mycket verklighet

 

Jesper Ersgård belägrar Deckarhuset: Jesper är manusförfattare och debuterade 2009 med Ut kom vargarna (Läs Joachims recension av den här…). Nu är han aktuell igen med boken I skuggan av de döda.

 

För mycket verklighet

Hitchcock lär en gång ha fått frågan om varför han så sällan har inslag av vardagsrealism i sina filmer och ska då ha svarat ungefär så här:

Tänk dig ett vanligt gift par med två barn. Det är tisdagskväll. Båda har slitit hela dagen och är trötta och uttråkade. De har ätit sin vanliga tisdagsmiddag och efter mycket om och men fått barnen i säng. De kommer ut i köket igen och hustrun suckar tungt över diskberget som väntar men drar på sig diskhandskarna och sätter igång med matresterna. Mannen smyger upp bakom henne och kramar henne och viskar i hennes öra att hon ska låta disken stå, att de ska ringa barnvakten och sedan smita iväg på en bio, så som de gjorde förr när de hade tid över. Smita iväg och försvinna in i en film och under två timmar inte tänka på jobb, räkningar, barn, städning och framförallt inte på det stora diskberget. Underbart, säger hustrun och snart sitter de i biosalongens mörker och vad är det första de får se? Jo, en kvinna som står och diskar…

 

Ungefär så känner jag inför både läsandet och skrivandet. Jag får tillräckligt av vardagen i mitt eget liv för att vilja ta del av den i andras. Jag har en tumregel: alla mina gestalters liv i mina böcker måste vara mer spännande än mitt eget. Jag älskar mina två barn mer än någonting annat men ändå så dör en del av mig varje dag när jag måste gå igenom vardagsrutinen att ta dem till och från dagis. Jag är utled på att köra den överlastade barnvagnen ner till bussen och trängas med alla andra på 4:ans överbefolkade linje för att hinna i tid till dagis utan att glömma regnkläder, solskydd, matsäck, skridskor, hjälm, extra kläder eller något annat i den uppsjö av attiraljer som omger dagisvistelsen. Att sedan komma hem, slå på datorn och skriva om dagishämtning skulle antagligen få mig att skrikande kasta mig ut från en hög klippa.

 

Jag vill inte ha min vardag i de böcker jag läser eller skriver och jag vill inte heller ha andra människors vardag – om den är tråkig. Jag intervjuade en polis inför ett researcharbete och han medgav att den svenska polisens utredningsarbete är ganska osexigt. Rent ut tråkigt. Det är helt sant, som det brukar sägas, att polisarbetet inte är så spännande som man kan tro, utan en stor del består av tråkigt vardagsarbete. Detta vardagsarbete vill jag inte läsa om och absolut inte skriva om. Jag vill inte skildra polisens gråa vardag utan jag vill skildra de där dagarna i polisernas liv som är orsaken till att de måste gå flera år i terapi. Jag vill skildra de värsta, tuffaste och hemskaste dagarna där han eller hon fruktat för sitt liv eller för sitt förstånd.

 

Inte heller vill jag att gestalterna i mina böcker ska påminna om din eller min trevliga granne eller arbetskollega. Jag vill att de ska påminna om den kanske handfull människor som man har turen att stöta på under en livstid, som bryter mot allt vad vi lärt oss om hur man ska vara och som därigenom ger oss ett nytt perspektiv på livet och hur det ska levas. Det udda. Det extrema. Det ovardagliga.

 

Jag kanske är ganska ensam om att tycka så här om man ser till den grad av vardagsrealism som genomsyrar många av deckarna idag. De flesta vill kanske läsa om vardagliga bestyr. Jag försökte också först skriva om det vardagliga. Jag pinade mig igenom extremt tråkiga beskrivningar av det vardagliga eftersom det var det jag uppfattade att läsarna ville ha. Att redigera det jag skrivit var tortyr. Att återigen läsa det som en gång varit så outhärdligt tråkigt att skriva är ett lämpligt straff på någon av Dantes nivåer i helvetet. Ni kan kanske förstå hur lättad jag blev när jag läste författaren Stephen Vizinczey som menade att man bara ska skriva om det som intresserar en. Efter varje kapitel ska man ställa sig frågan: ”Intresserar detta verkligen mig?”. Om svaret blir ”nej” så ska det bort. Och bort försvann allt det vardagliga från mina böcker. De blev tunnare men förhoppningsvis mer intressanta.

 

Är då alla utom jag intresserad av det vardagliga? Helena Dahlgren skrev en kritisk och intressant analys om detta på sin blogg ”Dark Places” och hon har nog rätt i att vi vill känna igen oss i böckerna vi läser och att det finns i det en trygghetsfaktor som är betydande. Jag tror också att vi måste utmanas i vårt trygghetstänkande och att läsningen måste skava lite, vara något obekväm för att den ska bli riktigt bra.

 

En kritiker skrev om rysarklassikern ”Besökarna” (som mina bröder gjorde för längesedan med Kjell Bergqvist och Lena Endre) att det blev extra skrämmande eftersom det stod ett mjölkpaket från Arla på köksbordet. Och där ligger, tror jag, nyckeln till balansen mellan vardagsrealism och det romantiska eller naturalistiska. Miljön och situationerna ska vara vardagliga för att vi ska känna igen oss men sedan måste det hända något som skakar om oss rejält och som är något vi aldrig sett förut.

 

Av alla mina hundratals och åter hundratals lämningar på dagis finns det bara en som jag har återgivit till vänner, den enda som jag faktiskt kommer ihåg och aldrig kommer att glömma. Det var när jag var nära att hamna i slagsmål med en förrymd mentalpatient vid Södra station. Det var en intressant upplevelse som i en eller annan form antagligen kommer att leta sig in i mina böcker. Alla mina andra dagishämtningar förpassar jag in i den lavin av vardagliga händelser som trots sitt omfång är totalt ointressanta och därför aldrig under några omständigheter bör återberättas.

 

Så ge mig gärna realism och verklighet men låt den aldrig bli vardaglig.

 

Jesper Ersgård

 

1 Kommentar

  1. Skönt att du vågar erkänna att du tycker vardagslunket kan vara rätt tråkigt! Jag vill inte heller läsa om blöjbyten och dialoger om vem som ska laga middagsmaten.

    Anmäl!

    03 augusti 2012 11:01

    Sara