Ildens øye av Jorun Thørring

Jorun Thørring är norska, gynekolog och kriminalförfattare. Jorun debuterade med  romanen Skyggemannen 2005 och efterföljaren Glassdukkene kom redan 2006. Har du missat henne? Det måste du rätta till! Hon skriver lättflytande, och spännande. Hennes karaktärer är i högsta grad levande och likaså miljöerna kring Tromsö där hon själv kommer från och där böckerna utspelas.
I Ildens øye löser kommissarie Aslak Eira ett brott som sträcker sig ända tillbaka till 1969. Den gången brann Andreas Fjeld A/S kontor som låg i en av de gamla trähusen i Tromsö centrum ner. Man fann två lik,  den ene identifierades som ägarens äldste son Karl och den andre stadens facklige orostiftare Oscar Wikan.

I Oktober 2007 dyker en man som säger sig vara Karl upp i Tromsö, hos sin yngre bror. Varför nu? Varför inte tidigare? Är det verkligen Karl och varför försvinner han spårlöst igen? Och plötsligt står en träbyggnad i centrum i brand igen…

Den samiske kommissarien Eira försöker länka ihop bränderna 1969 och 2007, medan det ena vittnet efter det andra på olika sätt tystas i processen.

Jag kan varmt rekommendera Joruns romaner. De är levande och griper tag i en. Lite grann av privata saker väver hon in runt Alsak Eira. Hur det är att vara same och därmed tillhöra en av de norska minoriteterna som det ses ner på än idag. Aslak är ensamstående pappa till en tonårig son, och nog känner vi som har tonårsbarn igen oss i såväl glädjeämnen som våndor.

Tidigare om Journ Thørring på Deckarhuset:

Glasdockorna…

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.