Vi välkomnar Författarparet Johanna Limme och Martin Palmqvist till Deckarhuset. Paret har nyss släppt sin tredje kriminalroman Böljelek (Se recension här) som är en historisk kriminalroman.
Ni är ju ett författarpar som också bor ihop. Vem gör vad när ni skriver? hur fördelar ni arbetet?
Från början, när vi inledde vårt samarbete, så hade vi nog mer uppdelade roller än vad vi har idag. Martins främsta var dialoger (han var och är fortfarande väldigt bra på att ”dramatisera” dessa) medan Johannas styrka låg i själva psykologiserandet av olika karaktärer. Idag är det väldigt svårt att säga vem som har skrivit vad eftersom vi hela tiden arbetar tillsammans (men inte samtidigt) med våra texter. Vi har dessutom lärt oss av varandra och det är inte längre Johannas eller Martins språk utan snarare ett tredje, vårt författarspråk. Vanligtvis börjar en av oss med ett kapitel, den andre tar vid och bygger ut och kommer med förändringsförslag. Därpå tar den första personen vid och så fortsätter vi, tills vi båda är nöjda. Eftersom vi har barn så blir det också att vi får arbeta i skift, den ena skriver medan den andre tar hans om barnen. Fast det har hänt att vi suttit med båda barnen i knäet, lyssnande på musik samtidigt som vi försökt skriva.
.
Vem av er kom på temat till Böljelek?
Idén var ursprungligen Martins. Han var på biblioteket i Karlshamn och såg ett fotografi från Oscar II besök i Karlshamn (Oscar II stannade tillfälligt i Karlshamn när han var på väg till Karlskrona för att inviga en staty av Karl XI). En massa finklädda människor, dagen till ära försedda med flaggor och blomster. Johanna lyssnade till idén och godtog den, på ett villkor: att huvudpersonen var en storväxt präst som hette Simon Eldfeldt. Martin, i sin tur, tyckte prästen lät lite halvtråkig och torr och skapade en kontrast till honom, Eldfeldts systerson och tillika dräng, Ivar Jönsson.
.
Hur gjorde ni researchen till Böljelek och hur lång tid tog det?
Arbetet med research är nog det svåraste med att skriva historiskt. Martin läste exempelvis alla Karlshamns Allehanda från 1897 för att få en uppfattning om nyhetsflödet i en mindre stad. Vad som hände, vad som upptogs människors tankar och vardag. Vidare har vi läst in oss på Karlshamns historia och använt oss mycket av den. Att säga hur lång tid själva researchen tog är svårt att säga eftersom den hela tiden pågått jämsides med själva skrivandet av boken.
.
Bygger karaktärerna på några verkliga personer? (eller kanske några personer från idag?)
Det fanns en stadsfiskal i Karlshamn som hette Kant, han var dock verksam tidigare än vår stadsfiskal och blev dessutom suspenderad från sin tjänst för att han misshandlade fångar. Vi gillade namnet men förflyttade honom fram i tiden och gjorde honom dessutom mer sympatisk (utifrån den beskrivning som finns). Ibland har vi lånat riktiga personer, som skeppsredare Meyer, stadsläkare Wiedeman och borgmästare Söderbergh, men Simon Eldfeldt och Ivar Jönsson är helt igenom påhittade karaktärer. Ibland är vi lite rädda för att någon ska säga ”sådär var inte min morfars far alls”.
.
Vad har ni för förebilder när det gäller skrivandet?
Det finns många bra författare och lika många goda stilister. Martins absoluta förebilder i subgenren (historiska kriminalromaner) är Ian Pearce och Umberto Eco. Johanna i sin tur tycker mycket om Dennis Lehane.
.
I min recension av er bok så skrev jag att jag tyckte att ni antingen skulle ha utvecklat sidostoryn eller kapat den. Håller ni med om det? och vad var er tanke bakom den?
Vi hade egentligen flera tankar med perspektivet med den norska kvinnan (sidostoryn) från början, bland annat ville vi få in ett slags historiskt makroperspektiv. De händelser som det talades om detta år var bland annat Andrées luftfärd, Industriutställningen i Stockholm och så Norgeproblematiken förstås. Dessa ambitioner får möjligen stiga tillbaka i senare böcker i Simon Eldfeldt-serien för främjandet av en rakare intrig och fördjupade personporträtt. Man kan diskutera detta fram och tillbaka, det är inte säkert att historien varit densamma utan sidostoryn. Allting handlar om balans.
.
Hur ser det ut där ni skriver? Var skriver ni? står den ena upp medan den andra sitter? Dricker ni kaffe? Te?
Vi har nog det minsta skrivbord man kan tänka sig, det är knappt en kvadratmeter stort. Så nej, vi kan inte sitta där samtidigt och absolut inte skriva samtidigt. Skrivhörnan rymmer också en mycket liten fläkt, en mycket liten lampa och för inspirationens skull, en tavla över Karlshamn anno 1911. Martin kör koffeinfritt kaffe och Johanna kör med koffein (och mjölk).
.
Brukar ni helst köpa inbundna böcker, pocketböcker, låna på bibliotek, lyssna på böcker och har ni en e-platta?
Vi har lyssnat en del på böcker när vi åker bil och gillar den formen av läsupplevelse. Annars är det nog mest biblioteket och pocket som gäller. Biblioteket framför allt när det gäller böcker till våra barn.
.
Hur mycket tid i veckan lägger ni på att skriva?
Det är lite beroende på och svårt att avgöra i tid men vi försöker hålla ett snitt på cirka 3 kapitel i veckan.
.
Står ni bakom olika karaktärer i böckerna? I så fall vill jag veta vem som är Jönsson och vem som är Eldfeldt.
Som sagt, ingen av oss. Kanske Eldfeldt (och hans tungsinne) lånat mest drag av Johanna. Vi har ändå valt en präst av den anledningen, att få kanalisera lite av egna tvivel och tankar. Skulle man lite skämtsamt göra en freudiansk tolkning kan man väl säga att Eldfeldt representerar Johanna eller Martins ”överjag” medan Jönsson då skulle vara ”detet”.
.
Vad tycker ni om deckarkulturen eller snarare kriminalromanskulturen idag?
Vi tycker den är ganska bra och bred. Att det kommer fram nya subgenrer ser vi som något positivt. En av anledningarna till att vi valde just historiska deckare var att vi var lite trötta på att läsa och skriva om modern tid. Därmed inte sagt att moderna nutidsdeckare är tråkiga, tvärtom visar den stora framgångarna utomlands på att det finns många riktigt bra. Och ja, vi gillar att läsa dem.
.
Vad ser ni på för kriminalserie på TV och har ni någon favorit kriminalfilm?
Båda två är lite av vad man skulle kunna kalla ”anglofiler”. Vi gillar engelska deckarserier och filmatiseringar skarpt, exempelvis Midsomer Murders. Martin är dessutom förtjust i Sherlock Holmes-serier/filmer och en gammal amerikansk serie med Michael Douglas i huvudrollen, The Streets of San Fransisco.
Johanna tittar gärna på Law & Order.
.
Vad har ni för författarambitioner inför framtiden?
Just nu är det mest en rolig grej som vi håller på med men det är klart att drömmarna på att kunna försörja sig på författandet finns där.
.
Vad läser ni just nu?
Martin läser en bok om diskret matematik och Johanna läser Q & A (Vikas Swarup).
.
Tack för er medverkan!
Andrew Taylor är en mycket väletablerad brittisk deckarförfattare som har specialiserat sig på historiska kriminalromaner. Han har bl.a. vunnit det brittiska Dagger award för bästa historiska roman 2 gånger och förra året vann Det blödande hjärtat Svenska deckarakademins pris för bästa utländska kriminalroman.
Ett gäng ryttare utklädda till tempelriddare utför en räd mot Metropolitanmuseet i New York och kommer på så sätt över en del ovärderliga föremål tillhörande Vatikanen. Arkeologen Tess Chaykin befinner sig på museet för att beundra premiären av utställningen då kaoset utbryter. På nära håll ser hon hur en man nappar åt sig ett till synes obetydligt föremål från en monter – en medeltida chiffermaskin, en s.k. rotoromkodare. FBI agenten Sean Reilly kallas in för att utreda det minst sagt ovanliga fallet och snubblar snart in i en härva av lögner, svek och historia.
Det här är en av de bästa böcker jag läst, kanske den bästa! Den har spänning från första till sista raden, det finns inga transportsträckor. Jag har både lagat mat och dammsugit med den i handen. Att läsa en bok man inte kan släppa ifrån sig är verkligen helt ”wow”!
Detta är en agent/thriller med Angelina Jolie i huvudrollen. Filmen lägger definitivt mer vikt på action än på storyn (som är VÄLDIGT tunn). Största problemet med filmen är dock att den i jakten på att få till många tvister i historien dessvärre helt förlorat kontakten med Jolies karaktär. Under filmens gång begriper man helt enkelt inte ett dugg om varför hon handlar så som hon gör… Till och med efter att filmen är slut har jag svårt att se logiken i mycket av handlingen. Förvirrande.