I grunden utan skuld av Viveca Sten

En höstkväll försvinner en ung tjej spårlöst på väg hem från en kompis. Kompisen antyder att hon kan ha begått självmord, och så småningom avbryter polisen letandet. Några månader senare hittar några barn en arm begravd i snön. Det visar sig vara den försvunna tjejens arm och polisen tar itu med fallet igen.

Parrallellt med nutidens mordgåta får vi följa en familj på Sandhamn i början av 1900-talet, och kapitlen växlar mellan nutid och dåtid. Personliga relationer spelar en stor roll i bägge historierna och att de skulle flätas samman på slutet var knappast förvånande, men hur de hängde ihop lyckades jag inte lista ut.

I grunden utan skuld är Viveca Stens tredje deckare i  Sandhamnserien. På något sätt har jag missat de andra två, men nu kommer jag definitivt hålla utkik efter kommande böcker. Som jag nämnt tidigare är det vanligt för deckarförfattare att blandar nutid och dåtid och jag tycker författaren lyckas bra med det i den här boken.

Prayers For Rain

Dennis Lehane. Så sorgligt! Sista delen i Kenzie/Gennaro-serien, och jag kommer  s a k n a  dem… Prayers For Rain är spännande, men lite för äcklig, och är därför inte en av mina favoriter i serien.  Dessutom känns storyn lite för otrolig (vilket de väl egentligen har varit i alla delarna – men det var lite för mycket här, helt enkelt). Trots det kommer det nu kännas tomt. Jag älskar serier (till skillnad från Mi, har jag för mig?) när man får lära känna karaktärerna och har en liten ”såpa” som bi-story till själva deckarstoryn, och jag ääääälskar när man läser just första boken i en sådan serie och känner pirret – ”Åh, jag har en heeeeel serie till av det här att se fram emot!”. Men vem ska jag hitta nu, när Lehane alltså är uttömd?

Mord under Tjörn runt

”Mord under Tjörn runt” är Ramona Franssons femte fristående deckare med spaningschef Greger Thulin i spetsen.

Jag har läst alla de tidigare böckerna (men i en något annorlunda ordning) och kan konstatera att Fransson har utvecklats väldigt mycket som författare. Varje ny bok som har kommit ut har varit bättre än de tidigare och ”Mord under Tjörn runt” är inget undantag, den är i särklass hennes bästa deckare så här långt.

.

Handlingen är till stor del inspirerad kring historien om boken ”Gömda”, boken som från början påstods vara helt sann och som numera är baserad på en sann historia…

I början var jag minst sagt skeptiskt till att basera en deckare på denna historia, det finns allt för många fällor och det är så lätt att trampa fel… Fransson klarade dock av balansgången galant. Deckarintrigen står både på helt egna ben och blir dessutom riktigt spännande! Det blir alltså aldrig tal om någon smutskastning utan istället fokuserar Fransson på att analysera makt (och vad makt gör med människorna som innehar den). Samtidigt tar den upp det svåra ämnet om hur anklagelser om incest ”utreds”.

Ramona Fransson skriver som vanligt på sitt egna, raka och berättande sätt. En stil som kanske inte passar alla, men som jag själv tycker funkar helt ok.

.

Har du inte läst några av Ramona Franssons tidigare deckare tycker jag definitivt att du ska börja med denna!

Lärarinnan i Villette av Ingrid Hedström

I den belgiska staden Villette blir en lärarinna påkörd och dödad av en smitare. Flera vittnen säger att bilen körde på henne med avsikt, så undersökningsdomaren Martine Poirot tar sig an fallet. Fallet visar sig ha historisk anknytning och hon misstänker snart att lärarinnan var på väg att avslöja en gammal hemlighet som skulle ha berört flera politiker i staden.

I samma veva blir Martines man, historikern Thomas, involverad i en utredning av en medeltida massgrav som har hittats i staden. Boken knyter också an till händelser i landets koloniala förflutna. Dessutom får vi följa händelser i Rwanda under inbördeskriget, då belgiska soldater dödas.

Lärarinnan i Villette är Ingrid Hedströms debutbok och hon fick Svenska deckarakademins pris för bästa svenska debut 2008. Att hon är journalist på DN med bas i Belgien förklarar hennes utförliga kunskaper om landet.

Att nutida händelser har historisk anknytning används flitigt av deckarförfattare, men få lyckas knyta ihop det på ett lika genialt sätt. När jag började läsa var jag tveksam, men efter halva boken kunde jag inte lägga den ifrån mig. En seg start, men med en desto starkare avslutning. Så mitt råd är att inte ge upp om/när du väl har börjat läsa. Det kommer vara väl värt det!

Intervju med Johan Theorin

Vi på Deckarhuset är mycket glada att välkomna Johan Theorin till en intervju med Deckarhuset!

Hur ser en arbetsdag ut för dig?
Jag har ett skrivrum i ett gammalt hus i centrala Göteborg, och där sitter jag på dagarna mellan 10 och 18. Ibland går det jättetrögt och då blir det bara en enda sida per dag, men när det går bra kan det bli åtta eller tio.


Du är också manusförfattare, berätta lite om vad du har skrivit för manus och hur det skiljer sig från att skriva romaner.
Jag skrev inte spelfilmsmanus utan interaktiva spelmanus för internet och cd-rom. Interaktiva manus är knepiga att skriva eftersom manuset inte blir kronologiskt utan mer likt en labyrint, med många olika vägar som handlingen kan ta. Men det finns förstås en frihet i sådant berättande, jämfört med traditionella romaner som bara har ett enda handlingsförlopp.


Vilken/Vilka författare har påverkat ditt skrivande mest?
I stort sett alla jag har läst! De bra författarna påverkade mig eftersom jag blev avundsjuk när jag läste dem och ville skriva lika bra som dem, och de dåliga var inspirerande eftersom jag tänkte under läsningen att ”det här kan jag göra minst lika bra”.


Förra året fick du det brittiska priset CWA dagger award priset för bästa debutroman. Hur gick det till? Var du på någon prisceremoni?

CWA-priset delas ut av de brittiska deckarförfattarnas organisation, och det är en jury som läser årets böcker och väljer ut vinnarna. Själva ceremonin var en påkostad prisbankett i en festsal vid Hyde park i London, med pressfotografer och filmteam och smokingklädda vakter, så det kändes rätt stort. Det finns en artikel här: Länk…


Dina kriminalromaner är inte så traditionella och inte bundna till en specifik kriminalgenre. Ser du dig själv som en romanförfattare,kriminalförfattare eller något annat?

Jag har inga problem med att folk tycker att det är kriminalromaner som jag skriver. Det är kanske inte polisdeckare, men alla de öländska romanerna handlar om olika brott och mysterier. Sedan har de en del annat i sig också, som folktro, naturromantik och relationsproblem. Jag tycker om att blanda in många ingredienser i berättelsen och se vad som händer.


Dina huvudkaraktärer är inte fulländade människor men ändå (eller kanske just därför) väldigt lätta att tycka om. Jag blev väldigt förtjust i Per från din nya roman Blodläge (förutom Gerlof då så klart). Vilken är din favoritkaraktär i dina romaner?

Förutom skutkaptenen Gerlof är det ju flera nya huvudkaraktärer i varje bok, och jag har umgåtts intensivt med dem allihop under skrivandet. Mördaren Nils Kant i Skumtimmen var lite speciell eftersom jag tyckte så illa om honom i början, men i slutet av boken mest tyckte synd om honom.


Vill du tipsa våra läsare om 2 kriminalromaner 2 skräckromaner 2 novellsamlingar och 2 vanliga romaner?
Krim: Älskade Poona av Karin Fossum, Patricia Highsmith: En man med många talanger.
Skräck: Hemsökelsen av Shirley Jackson och Mörkrädd av Andreas Roman
Novellsamlingar: Fly till vatten och morgon av Thorsten Jonsson, Berättat om natten av Niklas Rådström
Vanliga romaner: Busters öron av Maria Ernestam, Vem älskar Yngve Frej av Stig Claesson.


Dina miljöskildringar är mycket vackra och talande. Är det bara minnen som från Öland som har framkallat detta eller var hämtar du inspirationen?

Det är både barndomsminnen från Öland och nya upplevelser därifrån, eftersom jag fortfarande besöker ön varje år. Men det är inga problem för mig att skriva om Öland var som helst — när jag sitter i Göteborg kan jag blunda och förflyttas till Öland på en sekund.


Hur ser du på författarskapet idag, där en stor del av en författares vardag är marknadsföring?

Böckerna borde vara det enda som är viktigt, inte personerna som skriver dem — men så fungerar det inte i dag. Det finns ett enormt intresse för att höra och se författarna på bibliotek och bokmässor. Jag kan sucka över det ibland som författare eftersom jag trivs med att sitta ifred och skriva, men jag är nog likadan som läsare. Om jag har läst en intressant bok vill jag direkt veta mer om författaren.


Efter att ha läst på lite så har jag förstått så blev du refuserad ett flertal gånger innan du blev publicerad. Vad fick dig att inte ge upp och vad tror du det var som gjorde att Skumtimmen blev publicerad?

På ett sätt har jag varit författare sedan 1980-talet, för jag har publicerat noveller i över tjugo år. Men mina romaner ville bokförlagen inte ha … Det är trist att bli refuserad, men jag gav inte upp eftersom skrivandet var en hobby och en passion, det var något jag hade fortsatt göra hela livet även om jag aldrig hade fått en bok antagen.


Vad kommer du att skriva efter den här Ölandsårstidssviten? Blir det mer Öland eller kanske Göteborg eller Bergslagen där du vuxit upp?

Jag har några romanidéer som känns spännande, men jag har inte bestämt mig än. Jag kommer att ta en paus från Öland, i alla fall.


Vilken svensk deckarförfattare skulle du vilja att vi intervjuade härnäst? och har du någon fråga till den personen i så fall?

Ni kan ju intervjua en nestor som Tomas Arvidsson som skrivit underhållande deckare i nästan 35 år (och dessutom sitter i Svenska deckarakademin) och be honom jämföra läget för den svenska kriminalromanen nu och på mitten av 70-talet, när han skrev sina första deckare Enkelstöten och Dubbelstöten.


Om du ser på kriminalserier på TV och/eller kriminalfilmer vad väljer du då?
Den senaste tv-serien om kommissarie Winter, efter Åke Edwardsons böcker, har varit bra. När det gäller långfilmsdeckare var den senaste deckarfilmen som jag tyckte var riktigt bra filmen Insomnia med Al Pacino och Robin Williams, men det var flera år sedan.


Till sist: Vad läser du just nu?
Jag läser den sydafrikanske författtaren Deon Meyers första bok, Dead Before Dying, en mycket bra polisdeckare.

Tronarvingen av Christian Lundblad

Oj, jag har varit inne på de hetaste inneställena med gräddan av det fina folket och det visar sig att även det fina folket går att köpa till rätt pris.

Ett Brödraskap som härstammar från 1100‑talet som om man gav dem varsin mc skulle platsa i vilket mc-gäng som helst, mc-gänget har sin president och så även brödraskapet.

Politiker som vill ha bort monarkin för att kanske få glänsa som Sveriges första president.

Kronprinsen som vill avsäga sig arvsrätten till kronan till förmån till sin tvillingsyster.

En kung och ett brödraskap som inte kan tänka sig en kronprinsessa.

En stadsministern som vill ha till en lag om att könet inte styr arvsrätten till kronan. Hon sätter hela sin politiska karriär på spel för att få de andra partierna med sig.

.

Och så en dödsolycka… eller var det kanske inte det?

.

Det här är den 1:a boken i en serie av tre. Bra för jag måste få veta mer!

Den här boken släppte jag inte i första taget, jag har till och med lagat mat med boken i hand och nu ska jag försöka sätta den i handen på min man.

Det bästa jag har läst på mycket länge! (och jag som aldrig ens varit intresserad av kungahuset) Ser verkligen fram emot den 2:a boken!

Fladdermusmannen av Jo Nesbø

Inger Holt, en norsk TV kändis mördas i Australien. Den norske polisen Harry Hole skickas dit, dels för att hjälpa till i utredningen, men mest för att komma bort från sina alkoholproblem och få distans till bilolyckan han var med om där en kollega dödades.

Tillsammans med den aboriginske polisen Andrew Kensington letar Harry Hole efter mördaren, och de misstänker snart att de har att göra med en seriemördare. Under utredningens gång får de bland annat träffa knarklangare, hallickar, prostituerade, transvestiter, boxare, aboriginer och cirkusartister.

Jag hade hört så mycket gott om Jo Nesbøs böcker, så jag såg fram emot att sätta ytterligare en deckarserie på min ”att läsa lista.” Men efter att ha läst hans debutroman Fladdermusmannen så tvivlar jag på att det kommer att bli fler böcker av Jo Nesbø för min del. Tyckte inte alls om den här boken och det visar verkligen hur smaken varierar eftersom den har belönats med både Rivertonpriset för bästa norska kriminalroman och Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman.

Jag tyckte boken var seg, det var för mycket utfyllnad och jag brydde mig aldrig om karaktärerna. Till slut ville jag bara att boken skulle ta slut. Jag måste dock säga att jag älskade kapitelnamnen, som speglade handlingen i varje kapitel. De fick mig att tänka på Bellman-historierna. Ni vet, det var en tysk, en norsk och Bellman…